Inlägg publicerade under kategorin Blockad-SI-leder

Av Pansen - 1 maj 2014 07:00

I tisdags hade jag så förbannad sprängande huvudvärk som kommer från nacken. Sjukgymnasten som ger djup massage har semester. Det har "smällt" några gånger i nacken såsom det gör när det blir nackspärr. Jag triggerpunktsbehandlade mig sjhälv med tummarna och med tennisbollar. Tog alla medciner jag kunde, inget hjälpte. Jag hade ändå jobb men som tur att sköta hemifrån datorn så presterade gjorde jag på något sätt ändå. Jag vet ju att jag kan liksom. Funderade hit och dit om det var meningen att jag skulle "dra" i bromsen som min sjukgymanst Thomas sagt. Men så fick jag det där telefonsamtalet om ett sjukt spännande och erfarenhetsmässigt otroligt projekt som ska pågå till årets slut. Nä, jag måste, jag måste fixa detta åh, vad jag vill lyckas på den intervjun och arbetsprov och få det jobbet. Projekt är så min grej och arbetsuppgifterna är helt rätt.  Läste in mig lite om projektet. Det får bära eller brista det är min chans att få möjlightetn att rikgit ta mig in på arbetsmarknaden igen. Vaknade 30 april med en värre stelare nack och kunde inte böja mig framåt, så blir det precis innan nackspärren kommer för fullt. Men herregud ryggskott och nackspärr har ju alla människor någon gång. Men huvudvärken är helt otroligt mycket bättre. Kanske jag lyckades med min egen triggerpunktsbehandling? Men nackspärr funkar inte för jag skulle åka med dottern på ridningen 2 timmar och sedan var eventet att genomföra en enkätundersökning vid en majbrasa. Jag hittade en naprapattid hos en snart färdrig naprapattjej. Numera parkerar jag ganska långt ifrån för att få en kort prommis. JAg tar aldrig hissen till våning 2 som jag var tvungen när bäckesmärtorna härjade. Nä, istället springer jag med snabba steg smidigt upp för alla haltrappor, ni skulle sett mig så förstår ni hur bra mitt bäcken är efter steloperationen och till och med trots att jag har hganska mycket rehabträning kvar! Hon var kanon "min" naprapt är nr 1 men hon är helt klart nr 2 trots att hon har en månad till hon är färdigutbildad! Hon ville verkligen hjälpa mig och drog över tiden med 20 minuter. För mina musklern envisades och det tog megalång tiid innan de ville släppa efter. Hon manipulerade även bröstryggen och nacken. 


Denna vecka har jag känt febern och den färgar mina kinder röda. Jag tror att den är ofarlig, men jag har aldrig fått något riktigt svar. Jag frågade smärtläkaren när jag hade den fantastiska möjligheten under smärtrehabkursen, ska jag lägga mig ned tills den går ned igen eller kan jag strunta iden? Hon svarade något flyktigt om att jag ska lyssna på kroppen signaler. Så helt ärligt vet jag inte vad som är bäst. En kompis till mig som är psykolog blev alldeles förskräckt när vi skulle gå långpromenad och jag råkade nämna nåt om ofarlig feber. Det var två veckor innan vi åkte utomlands. Det tog bra många sms innan jag lyckats få henne förstå att jag ville ut och gå i alla fall. Min kropp ger mig så mycket signaler hit och dit och många av dem är nog rena felkopplingar och jag kan verkligen inte lyssna på dem alla   Men febern kommer när kroppen gett mig olika varningssignaler och jag ändå struntat i dem. Men jag måste faktiskt göra en massa saker, jag måste trycka bort allt en stund till, jag kan inte vara sjuk.

 

Jag skriver inlägg på bloggen och länkar till berättelsen om när jag fick blockader och bedövades i mina bäckenleder/si-leder. Jag minns, jag ler och fylls av lycka. Jag läser sällan vad jag skrivit tidigare, men det borde jag för det är nyttigt och jag ser och känner då så stora skillnader. Upplevelserna jag hade den dagen inträffar numera dagligen. För i min trassliga kropp finns många problem gömda, men min steloperation-fusionoperation av si-lederna den är mycket lyckad. Jag skulle bara vara ännu bättre och längre fram i min rehabiliteringsträning om inte mina andra problem fanns....som min jävla nacke till exempel  Jag ska verkligen försöka komma ihåg att delge er mer för det är varje dag jag tänker tacksamt och lyckligt på något jag numera kan göra som var omöjligt med starka bäckensmärtor. Påminn mig annars.

 

Jag träffade sjukgymnasten Thomas häromdagen när jag träffade läsaren Catarina. Han gjorde stora ögon när han såg mig och trodde väl att jag tagit fel på mötestid, haha. Jag var tvungen att gå för Catarina skulle träffa Thomas. Jag kramade varmt om henne och sa även hej då till Thomas. Då ropade han efter mig "jag har nog läst jag," sa han. Fascinerade hur fort hjärnan kan arbeta ibland. Nån tusendelssekund tänkte jag "vadå läst?". Sedan förstod jag! Han hade läst mina blogginlägg, skit, ännu en gång har jag glömt...Jag skriver ju för er, jag ser er framför mig vissa har jag ansikten på andra har jag era läsarberättelser färskt i minne. Jag vill stötta och hjälpa er framåt i er kamp för rätt diagnos och behandling av bäckensmärtor och si-leder som jävlas. Jag glömmer att mina syskon läser min blogg ibland, annan släkt samt andra. Jag ser bara er och skriver för er åhjo, jag skriver ju såklart för mig själv också, min ventil och min glädje att få författa  Så först tänkte jag inte skriva detta i dag, men så kom jag på att det är sista april och då umgås han nog med familjen och sedan är han ledig på 1 maj och förhoppningsvis på fredag. Så då kommer han inte att läsa här på min blogg och detta långa inlägg försvinner in i mängden, haha. (Om du nu ändå läser detta Thomas så behöver du inte oroa dig, jag har kontroll på mitt lilla kaos och erfarenheter av dessa "kaos" också. Mejlar dig framöver.  

 

Läsaren Pernilla skrev sms till mig häromdagen "men, du tar ju ut dig hela tiden!!!) Jo, det var tre utropstecken. Jag svarade "Japp, absolut jag kör huvudet i kaklet igen, men jag måste slutföra det jag påbörjat"  Eftersom mina strategier är sådana så har jag ju kraschat några gånger och de befarade sjukgymnasten Thomas också närt jag sa att jag skulle friskskriva mig och arbeta heltid. Jag lovade honom att inte köra mig själv lika hårt i botten som under smärtrehabkursen och riktigt så långt ned är jag inte än.

 

Varje gång jag hoppar upp ur sängen och går till arbetsrummet blänger ett 30-tal potatisar på mig också. Jag tänker precis som i fjol "jävla potatisjävlar" för jag vet att de inte tar illa upp, det gäller att använda rätt ventiler och låt irritationen gå ut över rätt saker/personer   De vill ner i jorden och groddarna är perfekt långa...Jag skulle gjort det i söndagskväll, men så blev vi tvungna att åka iväg och hämta igen vårt släp som stod i stugan äntligen snöfritt där. Trots att jag har en tung smärtdag vill jag få ned potatisarna också, då får jag kanske lugn och ro sedan. Det är ju en också en att-göra-sak.

 

Jag skulle behöva samma sorts muskelbehandling på höger höft och ländryggen, det är kramp och jag masserar mig själv genom att ligga på en tennisboll, jag placerar den på en triggerpunkt och spänner sedan muskeln 5 sekunder och släpper och upprepar 5 gånger. Sedan flyttar jag tennisbollen till nästa triggerpunkt. Men det är inte närheten så bra som när naprapaten eller massage-sjukgymnasten gör det. OBS!! Ni som har instabilt bäcken får absolut inte lägga er på en tennisboll! Ni kan halka eller vrida till bäckenet. Jag fick inte använda tennisboll först 6 månader efter steloperationen, det var först då som min naprapat visade mig den underbara behandlingen. Jag har även två tennisbollar i en knuten strumpa som jag placerar under där huvudet möter nacken- i nackrosetten, bollarna träffar då två triggerpunkter i min nacke och ibland om det görs i tid och inte är så allvarligt kan viss del av min huvudvärk försvinna:-)

 

När jag skulle träffa läsaren Catarina hade jag mycket bråttom. När jag parkerat och tog snabba steg in mot sjukgymnastiken på sjukhuset tänkte jag på mitt tempo. Åh, nu skulle Catarina och ni andra sett mig, hur otroligt rakt och fort jag kan gå utan att bäckenet smärtar ihop   Oj, sa Catarina när jag berättade och du sitter med ena knäet över det andra också. Ja, herregud, det är ingen konst, jag kan allt numera, fråga mig bara, sa jag. Jag kan ju sitta på golvet utan smärta och lika lätt ta mig upp igen, i och ur bilen går med lätthet jämfört med tidigare. Jag kan gå långt, jag skulle kunna gå 5 km 3-4 ggr/veckan om inte nackjäveln protesterade så högljutt;-) Har i kanske 8 månader kunnat sova utan kudde mellan knäna. Jag har inte haft mitt sacobälte-bäckenbälte-ryggskydd sedan testskruven opererades in oktober 2012. Jag kunde nästan inte vara utan sacrobältet något innan steloperationerna. Helt sjukt, men nu vet jag knappt längre vad jag ska skriva känns som jag kan det mesta. Jag har verkligen fått tillbaka många delar från mitt fantastiska liv efter steloperationen/fusioneoperationen av mina bäckenleder-si-leder. Jag har inte sådan smärta som när jag hade har foglossning eller si-ledssmärta, den värkande, sprängande. Det är som Winnerbäck sjunger i: ”Jag får liksom ingen ordning på mitt liv...Det är lätt att se hur sjuk man en gång var, när såren läker och regnet känns...Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd, det kanske var pundigt, det kanske var bra”. Den låten drog igång i bilen i morse rätt träffande de där textraderna, hehe. Jag har bara muskelsmärtorna numera, det är i ländryggen och höften (gluteus minimus) eftersom mina muskler inte är som alla andras utan tycker att de ska ligga i kramp för minsta rörelse;-)Jag har även provat att ta några joggsteg och vore det inte för alla mina andra problem skulle jag säkerligen kunna jogga. Men Sturesson avrådde bestämt från det eftersom t.ex mina knän är rätt taskiga. Det kommenterade förresten neurologen också när han gjorde en neurologisk undersökning för nån månad sedan (minns inte om jag redan skrivit om det) Mina reflexer i knäna var i alla fall nästan borta, han slog och slog ehh, knackade hårt, löst och "överallt". Han gick ut och konsulterade en överläkare. Han böjde och grejjade med benen och sa sedan att mina knän "liksom släppte" när han böjde att de inte riktig följde med hela tiden. Egentligen sade att han att något knä var sämre men jag inte vilket. Skit samma, jag fick bara ännu en bekräftelse på att jag inte inbillar mig att knäna är rackiga och jag kommer fortsätta att inte utsätta dem för vissa saker. Knäna är en stor anledning till att jag inte trots lyckad steloperation av bäckenlederna kommer kunna åka slalom och jogga osv. Men springa till bussen om det behövdes kunde jag göra sa Dr Sturesson. Men knäböj/squats som jag är rätt less på kommer jag nog behöva resten av mitt liv. Jag har i många omgångar känt hur bra det är även för knäna förutom för bäckenet. Har jag plötsligt mer besvär i knäna gör jag knäböj/squats så att jag liksom niger istället och för knäna lite framåt. Thomas har lärt mig att det tar mindre på knäna då. Jag skriver även om detta eftersom jag vet att det är många av er som är överrörliga-hypermobila, det är nästan alla som Sturesson stelopererar i bäcknet. Ja, ja, haha ni vet sången "huvud, axlar, knä och tå, knä och tå" det är några fraser som jag ofta tänker för där har jag ju lite problem. Ibland när maken frågar hur det är med kroppen så svarar jag med sången och skrattar. Då vill jag inte prata om det helt enkelt. Min egen refräng blir även "nacken, ryggen, armbågen och fot, alla vill de jävlas på, jävlas på" ;-)

 

 

Behöver jag en varningens finger? Nä, jag vet vad det handlar om. Jag tänker igenom "symptomen" i huvudet och kör en checklista.  Det är lugnt jag mår så otroligt bra att få jobba i ett högt tempo emmelanåt. Men positiv är jag i alla fall fortfarande rätt mycket och offerkoftan har jag inte på bara nackkragen åter igen, men jag har klarat mig utan den förut så jag har fullt hopp att lyckas göra det igen nästa vecka Jo, och jag tänkte på er igen när jag hoppade ner för alla trapporna hos naprapaten och sedan sprang en bit till bilen. Jag gick def. snabbast av alla i hela stan.

 

Kraft, kärlek och styrka till er alla

Pansen   

ANNONS
Av Pansen - 13 november 2012 13:30

En av mina bästa dagar. Den 30 oktober 2012 fick jag blockader med lokalbedövning rakt in i mina bäckenleder. Jag skulle se till att röra mig och känna om det hjälpte. Min man och jag promenerade runt i solen. Det kändes som en sommardag, så varmt i Ängelholm, vi hade lämnat ett snöigt Sundsvall. Det kändes konstigt, jag vågade liksom inte känna efter, det brukar jag liksom inte göra utan ska jag gå måste jag vara fokuserad på vilken uppgift jag ska lösa och utan att känna efter. Ska jag handla mjölk, bröd, ost osv gäller fokus och att så snabbt som möjligt plocka så mycket behövda varor som möjligt. Ibland tittar jag på klockan för att veta hur lång tid jag har på mig innan smärtan slår till med full kraft. Har jag liksom ”dragit över” tiden eller bitit ihop för länge kan det sluta med att benen och ryggen låser sig av smärta. Då är det bara att hänga över någon hylla eller sjunka ned på huk. Nu skulle jag alltså känna efter och testa. Ovant helt klart.


- Prova att gå rakt, prova att gå fort, hejar maken på.

Trevande likt ett nyfött föl på höga ostadiga ben i sommarsolen lydde jag honom.

-  Prova jogga!

-  Nä, det kan jag inte, svarar jag som ett tjurigt barn och känner tårarna bränna bakom ögonlocken, det är en sorg för mig att inte kunnat jogga på många år.

- Testa jogga, vad kan hända? Inget, jogga nu!, uppmuntrar han mig.



Jag fortsatte gå, men längde stegen och ökade takten, åh, det liknande mitt forna gångsteg, leendet bara kommer och sprider sig till hela min kropp. Jag blir svettig och törstig och benen börjar kännas tunga, men det är inte smärta, utan mer likt mjölksyra. Jag har ingen kondition och inte så många muskler på rätt ställen heller. Senaste två åren har jag tillbringat största delen i sängen, det har bäst avlastat mitt bäcken och således minskat smärtorna. Sängen och morfin har gett bäst smärtlindring.


Hallelulja jag joggar igen

Men nu är det sol och jag går fort med långa steg. Jag gör det!, tänker jag och börjar jogga mjukt med korta steg. Jag får anstränga mig för att få hjärnan att koppla ihop signalerna mellan musklerna och att utföra rörelse. Tänka hårt på att böja knä, spänna låren, lyfta foten, lika mycket kraft i bägge benen osv. Ja, jag joggar, det går! Gick det nu så kanske det finns en möjlighet att i framtiden att kunna ge sig ut på joggingturer igen! Åh, tänk vad härligt att få jogga med maken eller 14-åriga sonen igen! Åh, tänk att få ge sig ut på en svettig Power Walk, något jag gjorde 4-5 gånger i veckan innan smärtorna tog över helt. Mina tidigare Power Walks var många gånger mycket smärtsamma, men jag liksom straffade smärtan med dem, jag ville inte ge upp, så jag kämpade på med mina promenader i många år innan det blev omöjligt.


Hopp om ett normalt liv
Men nu var det lyckokänslor och precis som man brukar beskriva så kändes det verkligen som om de bara bubblade i mig. Jag skrattade högt och bara log. Jag förstår att jag säkerligen såg väldigt fånig ut för förbipasserande, men det struntade jag helt i. Detta är något helt otroligt som vi får uppleva! Kanske vår mardröm får ett slut snart, mardrömmen som liksom gjorde ett avbrott i vårt lyckliga liv. Kanske får jag nu återgå till arbetslivet och de vardagliga tingen i ett rikt familjeliv som för så många andra är helt naturligt och som de lever varje dag. Det som kallas ett normalt liv.


- Hur långt kan du gå? Hade läkaren frågat vid undersökningen på morgonen.

Jag hade alltid så svårt att svara på den frågan, menade de innan det gör ont eller hur långt jag bita ihop med smärta? Min man vet att detta är klurigt för mig så han svarar:

- Hon kommer inte fram till mjölkdisken på stormarknaden, det är ett mål hon har.

Det var ett bra svar säger läkaren. Jag upplever att han tycker svaret är onormalt och jag börjar smygande inse att jag levt ganska onormalt senaste åren.


Målbild: nå mjölkdisken

Målet att nå mjölkdisken på Ica Maxi hade länge varit ett mål för mig och för några veckor lyckades jag! Då strålade jag också och log, det var sol och jag på parkeringen mötte jag min ridinstruktör. Hon var glad för min skull och vi pratade om min väg tillbaka, att den blir lång, att jag saknar muskler och måste hitta signalerna mellan hjärna och muskler igen. Min ridinstruktör har betytt mycket för mig, hon har tydligt sett hur min kropp betett sig och hjälpt mig förstå hur jag är sned och hur jag ska göra för att försöka balansera upp kroppen igen. Ridningen är den enda aktivitet som fungerat, jag har fått en fin mjuk ponny att rida. Att handla på Ica har gett mer smärta än att rida i 50 minuter. Dock är inte mina ridpass som förr, långt ifrån, jag tar det mycket lugnt, annat går inte. Förutom lite motion har ridningen gett mig harmoni och balans och kontakten med hästen är balsam för själen.


Kan jag handla- kan jag jobba

När jag kom hem den dagen efter att ha nått mjölkdisken ringde jag mn handläggare på försäkringskassan och sade att jag ville avbryta min sjukskrivning och jag fick inga följdfrågor, klart jag ska få arbetsträna! Jag nämner inte om vilket mål jag nått, utan tänker bara att "kan jag handla måste jag kunna jobba!" Jag arbetstränar 2 tim/dag under någon vecka och får öka morfindosen kraftigt för att klara av det. Någon syssla hemma klarar jag inte överhuvudtaget. Men jag är lycklig över att kunna arbeta igen och inse att jag kan mitt jobb, att jag inte glömt något och att jag faktiskt är duktig på det jag gör. Men tillbaks till dagen Ängelholm, bedövning och solen.



Normalt att kunna springa?

- Jag måste vila, flämtar jag helt torr i munnen.

Vi sätter oss och vilar på en bänk.

- Du, det är faktiskt normalt att kunna ge sig iväg och springa flera kilometer. Klart man blir andfådd och klart det är jobbigt, men det är normalt om man är otränad. Du kan inte ens nå mjölkdisken, det är onormalt, säger maken och vi skrattar och går ut och går igen.



Jag blir svettig, andfådd och enormt törstig, helt torr i munnen. Ja, dessa promenader är mer än vad jag gjort på flera år. Men långa steg, med snabba steg, med jämna steg och jag njuter så. Jag fnissar, det känns som jag gjort något som liknar ett maratonlopp där runt sjukhusområdet. Jag får inte dricka, men det går inte. Jag låser in mig på toaletten och sveper tre muggar vatten trots förbudet inför operationen, jag var tvungen, kunde inte prata utan bara hostade av torrheten. Jag känner min kropp, detta vatten kommer genast kroppen absorbera, det kommer inte hamna i min magsäck.

- Ska vi gå igen?, frågar maken.

- Nä, jag orkar inte mer, flåsar jag, men insisterar på att vi ska ta trapporna till avdelning 22. Det är många trappor, men det är ingen skäranade smärta som far igenom min kropp, bara träningsvärk.


Sittandes samtal med Gud 
Vi sätter oss i dagrummet framför tvn. Vi tittar på en repris av en lekprogram, men jag har svårt att koncentrera mig, jag tänker på framtiden, det som tidigare varit lite förbjudet och lite omöjligt. För vad har jag för framtid när jag äter höga doser morfin och ligger mestadels i sängen? Så kommer läkaren Bengt Sturesson och den norrländska narkosläkaren Niklas. För mig är det som att samtala med Gud när jag pratar med proffsiga och sympatiska Dr Sturesson.



 - Hur känns det? Han lägger sin hand på min axel och jag i mitt lyckotillstånd håller först på att börja gråta innan tankarna och orden hittar rätt.

- Det känns så himla bra och hela mitt Descutanskrubbade och osminkade ansikte måste ändå bara stråla av glädje trots att jag ser förskräcklig ut, torr, rynkig och vampyrblek. Min man och jag beskriver engagerat vad vi upptäckt:

- Hon kan gå utan smärta i bäckenet och hennes gång är annorlunda, rakare och jämnare, beskriver maken.

-  Toppen, vad bra! Då går vi vidare och gör en operation i eftermiddag men en skruv som fixerar högra sidan. Det är patientens ord som avgör, jag lyssnar alltid på mina patienter, säger Bengt.

-  Hur går det att sitta då?, det var ju nästan svårast för dig, frågar den norrländska läkaren.

-  Men oj, det går ju också bra! Vi har suttit i den här hårda soffan nu och tittat på tv. Det gör vi inte hemma, vi har ett oanvänt vardagsrum hemma, säger jag och får ännu ett lyckorus. Jag sitter utan smärta!


Efter 21 år röntgenplåtarna på rätt sätt
Läkarna berättar att de tydligt kunde se på röntgen samt känna att mina bäckenleder/Si-leder var slitna och påverkade, särskilt på höger sida.Det har ingen sett tidigare och smärtan har pågått av och till i 21 år.  Det känns fantastiskt, äntligen kunde någon se något som var fel! Sedan är Dr Sturessons ord kvar i mitt huvud, så fantastiska ord ” Det är patientens ord som avgör, jag lyssnar alltid på mina patienter.”



Fram med skruvdragaren
Klockan 15.30 den 30 oktober rullas jag ned till operation där en sköterska förklarar händelseförloppet mycket noga. Hon frågar om min långa väg för att komma hit för operation.  Hon frågar om jag har någon nackskada, jag svarar nej trots att jag har det. Jag tycker det känns så fånigt, krångligt och jag är rädd att det kanske blir något hinder med operationen. Men veckorna efter operationen är det nackvärk och migrän som är största bekymret, nästa operation lovar jag mig själv att säga som det är, att jag har en nackskada efter en ridolycka.  

- Är det säkert att du ska gå till operationsbritsen? Vi skjutsar dig gärna i sängen, säger den kvinnliga sköterskan vänligt.

Men jag vill gå, visserligen har bedövningen släppt, men jag brukar ju alltid röra mig trots smärtan, det känns också viktigt på något sätt, symboliskt att jag själv går in och lägger mig på britsen i operationssalen.


- Oj, oj vad ditt hjärta slår fort, du måste försöka slappna av, andas djupt och lugnt, säger den manliga narkossköterskan.

- Det är inte så lätt, klart jag är nervös, den här operationen kan förändra mitt liv, förklarar jag lyckligt för honom.

Jag tittar på de olika breda rosa ränderna på kortsidan av operationssalen, vad fint med färg och nyanser i rosa dessutom....

- Nu har du fått ett starkt smärtstillande medel, känner du fortfarande ingenting av det?, undrar sköterskan.

- Nä, vänta, jo, nu säger jag. Det känns som jag sugs bakåt och deras röster blir svagare, knapparna på något instrument blir lite suddiga.


PANG, precis som sköterskan berättat vaknar jag i min säng igen på uppvaket, klockan är 18.15 Det gör ont inuti mitt bäcken och kraftig smärta baksida lår ner i vaden, det känns som när tandläkarborren träffar nervroten i tanden. Eller har de kanske förkortat min baksida-lår-muskel med 2 dm?


Jag ligger där och flåsar av smärta och hoppas att de snart ska titta till mig, jag ser sköterskor i rummet men jag har ingen larmknapp och vågar inte ropa på dem. Jag tycker att jag är duktig som ligger sådär i smärta i en kvart tills jag till slut når deras uppmärksamhet och en gullig undersköterska genast kontaktar en sjuksköterska för att smärtlindra mig.

- Nästa gång måste du säga till på en gång så inte smärtan hinner stegra för mycket, det blir svårare att lindra den då, säger hon fortfarande vänligt.

Jag får inte ta bort vare sig pulsmätaren, blodtrycksmanschetten eller syrgasslangen i näsan eftersom värdrena kan förändras av morfin. Äsch, det kommer inte att hända mig tänker jag, jag är van och tål morfin.


Jo, så är det, jag har hög tolerans mot morfin och får mycket rakt in i kanylen i handen. Pinvärken består, mer morfin, ingen effekt. De undrar om jag vill stå och det känns som en toppenidé. Det känns som det är ischiasnerven som kommit kläm. Jag hänger på ståbordet och slänger, vrider och skakar på benet, inget händer. Lägger mig igen och SSK sprutar, sprutar och sprutar in mer morfin, utan effekt.


Vänliga människor smärtlindrar och lugnar

Mina stabila värden kvarstår och jag slipper alla olika mätningar av puls osv. Hon frågar också om min långa väg till denna operation, jag är förundrad och rörd över deras vänlighet och ärliga intresse av mig som person och mina bäckensmärtor. Så har det inte känts under de år jag mött sjukvårdspersonal i Sundsvall, jo, min nuvarande sjukgymnast Thomas Torstensson och en läkare som gav mig kortisoninjektioner i bäckenetes ledband. De har varit underbara och utan min sjukgymnast vet jag ärligt inte vart jag varit i dag. Han har gjort så mycket för mig lyssnat, frågat och fått mig bearbeta mig själv med mera.



Smärtlindrar effektivt själv
”Ha, där fick du förbannade si-led, en lång skruv, nu kan du f-n inte röra och låsa dig!” känns skönt och befriande att tänka så. Jag vill bara tillbaka till avdelningen för att kunna ta mitt egna flytande morfin. Denna SSK förstår varför inte morfintabletter hjälpt mig, hon förstår min förklaring om att min smärta gör mig aptitlös och när min mage är tom, står liksom mitt ”system” stilla och tabletter ger bara illamående och ingen smärtlindring.  Efter en timme klockan 19.20 kommer personal från ”min” avdelning för att hämta en annan patient på uppvaket, men de tar mig istället för jag är pigg och de vill att jag får komma upp och ta min egna medicin istället.


Mitt morfin smärtlindrar till slut och jag är så lycklig. Jag ringer min älskade syster, min man, min mamma och min dotter åh, vad jag älskar alla och vad jag älskar livet!  (Nä, jag var inte hög på morfin för min tolerans är som en hästs efter 1 år med höga doser, men jag är glad och hög av lyckoruset). Blockader med bedövning och en lång skruv i min högra bäckenled, det var en religiös upplevelse och en av mina bästa dagar. Nu ska jag ta tillbaka mitt fantastiska liv, bit för bit. Stand and fight bara sådetså!


Kramar Pansen  

ANNONS

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se