Inlägg publicerade under kategorin Vardagstips

Av Pansen - 16 januari 2014 07:30

Tack så mycket Försäkringskassan! Jag behövde inte betala tillbaka de 6 580 kr som de felaktigt betalat ut för mycket under hösten. Puh, jag blev så glad så jag skrek JIPPI och hoppade runt lite. Kände genast att det var länge sedan sist, jag hoppade runt och skrek liksom. Jag ska försöka hitta något nytt att hoppa och dansa för trots att jag bor i Sverige och Norrland  .


Nä, det gäller verkligen att hitta saker att bli glad för, att vara tacksam för och att kämpa för att förändra sin situation. Allt detta dessutom att bli bitter, skylla på andra och säga "dom" gör inte si eller "dom" förstår inte det osv. Några enkla rader med text, men så viktiga! Även om allt inte funkar varje dag så är det i alla fall de viktigaste att vara medveten om sina känslor och uttryck tycker jag. Absolut kan det vara bra att "tänka lite på sig själv" men ändå inte låta det tar överhanden.

 

Att kunna känna när offerkoftan är på och att kämpa för att ta sig ur den. Att fortsätta bry sig om andra (även om det för vissa gäller att skära ned mycket på det) och spara på energin. Men vi behöver få energipåfyllnad också och det kan få av att känna att man är snäll med en medmänniska. Det kan vara att lyssna på någon annan som har något som de anser vara jobbigt. Att donera en slant till ett behövande barn eller ge någon tiggare något lämpligt. Är kraften minimal så kan det en dag bara bli att ta hand om mina egna djur eller slänga ut lite bröd till skatorna eller erbjuda någon före mig i livsmedelsaffären för jag ser att de har bråttom När jag råkade ut för komplikationer efter en ryggvätskeprov (LP) och vårdades 4 dagar på akutavdelning var det många i min närhet så tyckte det var förfärligt synd om mig, vilken otur jag hade dessutom bara 1 veckan innan min första Ängelholmsoperation!
-Nä, vet ni. Jag tänkte precis tvärtom! Så fort jag fått behandling och började må bättre där på sjukhuset tänkte jag bara: vilken himla tur att jag bara hade huvudvärken från helvetet, herregud jag hade ju kunnat vaknat upp med obotlig cancer eller efter en svår bilolycka förlamad och utan kroppsdelar!

Mitt svar fick en del att tänka om. Det är så lätt att bara klaga och klaga liksom  

 

Men visst, gråt och slå hårt i en kudde när känslorna måste ut, men stanna inte kvar där för många dagar bara. Om det gråa och bittra får leva ut med dig kanske det slutar upp efter några år att ingen orkar umgås eller ringa dig...Sist jag hade offerkoftan på var jag än mer frustrerad än vanligt för jag kände ju hur bitter och att jag tyckte synd om mig själv! För mig att jag tycker synd om mig själv är för mig det lägsta värsta vattenmärket! Usch, då skäms jag sedan, men jag brukar inte ha beklagat mig till någon så jag slipper i alla fall ha ångest för att jag sagt något. Förutom här på bloggen då, men jag har ju bestämt att jag ska vara ärlig för det kan hjälpa någon annan...Likaså är tanken med att texterna ibland är gräsliga rent språk- och stavningsmässiga, jag har bestämt att hellre skriva med dålig kvalitet än att inte skriva för att jag inte har kraft att rätta upp texten. Detta är såklart en jobbig sak för mig, eftersom jag i mitt arbetsliv arbetar med både språk och stavning och rättar andra med det...Hehe, när jag kan ska "arbeta" med alla texter och rätta upp dem för att korrekturläsa är så lätt jämfört med att skriva och författa.

 

Sist för bara nån vecka sen vet ni som följer mig nog när jag var som mest låg...Hade så ont i nacke och migrän och sedan ringde Försäkringskassan och sänkte min ersättning med ca 4 000 kr i månaden + ett återbetalningskrav...Då ville jag verkligen inte vara offer och bitter, jag ville komma ur fort men det var svårare än vanligt! Men tydligen ville/behövde livet att det skulle vara så några dagar. Dessutom inföll de värsta gråt-dagarna samtidigt som min PMS som är av den lite värre karaktären och numer har jag ju även hormoner i min kropp (hormonspiral). Efter att ha skällt och kommit i bråk med maken låg jag och snyftade och sa att jag nog måste ta ut spiralen för jag tål verkligen inte hormoner. Det känns som när jag varit gravid, gråtit för allt och helt plötsligt börjat irriterat mig på andra människor och saker. Har sett flera barnfilmer med dottern på slutet och då ligger jag där och gråter. Jag kan verkligen rekommendera hästfilmen "Klara", haha. Det som fick mig att sluta gråta när F-kassan ringt var insikten att "Tack snälla gode gud för att mina barn är friska. Man brukar säga att man önskar man själv kunde bära sina barn smärta eller sjukdom om de är drabbade...Vem vet, det kanske JAG gör? Jag har ingen svår sjukdom och mycket sällan är jag förbannad på den. Det är bara som det är och jag hade ju kunnat ärvt vilken sjukdom som helst typ ALS, Chorea Huntington, MS osv.

 

Ja, jag har inte bestämt ännu om fördelarna med hormonspiralen väger över. Det kan ju lugna ner sig med humörsvängningarna efter 3-4 månader så jag ska försöka avvakta lite till. Egentligen vill jag ju inte alls tillsätta hormoner. Många med EDS vittnar om en försämring med hormoner och dessutom vet jag ju inte om det är hormoner som "leker runt" med mitt humör eller om det bara är jag liksom? Är det jag som är ledsen på riktigt eller är det en överreaktion. Jag tycker dessutom att mitt bäcken känns mer sårbart och skört igen. Men det kan lika gärna vara ren och skär inbillning eller att jag inte kunnat varit ute och gå som mycket som jag behöver för att rehabträningen ska gå framåt för bäckenets del.

-Men, herregud misstänker de endometrios för dig ska det aldrig vara nog tycker du genomlidit nog!, sa en kompis.
- Fast det hade ju lika gärna kunnat vara livmoderhalscancer, sa jag ärligt för så hade jag hunnit tänka (men det hade gått 2 veckor efter beskedet kan jag erkänna).

Lästips som kan hjälpa att vara tacksam och kämpa vidare är boken/ljudboken "Ro utan åror" om en känd TV-journalist som får sjukdomen ALS eller ladda ner och lyssna på P1s Katarina Hahr som gjort flera avsnitt om hur det var när hon blev blind som 30-åring, hur det var att ta hand om ett nyfött barn som blind och en massa känslor kring detta. Av dessa som jag lyssnat på har tanken definitivt varit tack, att jag inte drabbades av det där istället. 

 

 

Mitt möte hos nya husläkare kändes mycket bra. Jag var inte nervös vare sig före eller efter. Men känslan att möta någon som inte vet något om mig och min historia var ju lite knepig. Misstänker att jag måste förtydliga lite jag ville t.ex inte prata om bäckenet så risken finns ju att han tror att jag helt besvärsfri och helt läkt och rehabiliterad med detta nu. Alltså Sturesson är nöjd med operationen och skelettet är ju läkt. Men med tanke på min EDS och långa bäckensmärta så sade ju Sturesson sist "att vi skulle vara nöjd att jag blivit bättre" att jämföra med när jag var sängliggande och inte kom fram till mjölkdisken på ICA. Jag ska ju aldrig jogga/springa mer eller utöva hästhoppning t.ex Nya läkaren höll på ta bort diagnoskoden Ehlers-Danlos på läkarintyget för när han lyssnat på mig gav jag nog sken att allt var skitbra förutom nacken...inte hela sanningen precis  Men att börja prata om EDS skulle ha tagit mkt dyrbar tid. Så jag måste nog förklara lite mer för min nya husläkare eller rättare sagt be honom läsa det som smärtteamet skrivit ihop med sjukdomshistoria och smärtkurs osv. Men han kändes bra, lyssnade på mig, ställde frågor och läste själv i min journal dessutom ett stort plus kunde han svara och fundera tillsammans med mig gällande mina mediciner. Just nu känns det som att för mig behöver inte husläkare göra mer än så...bara likna Sturesson lite "jag lyssnar alltid på mina patienter och vill höra deras berättelse". Nya läkaren får klart godkänt än så länge.

 

Kärlek och styrka
Pansen    

Av Pansen - 29 november 2013 01:00

Med Malins tillåtelse (såklart) publicerar jag hennes mejl från 28 novemeber 2013 och svar från mig samtidigt.

 

Hej Pansen!
Måste be om råd för nu börjar det bli så in åt helev.... Jobbigt igen :( 
Kan inte sova på sidorna för jag får så ont i höfterna eller ja, egentligen börjar det från rumpan och ner utsida lår, men där det gör ondast är ju vid höften som ligger mot madrassen. Så jag vänder mig om och då får jag ont på andra sidan efter ett tag...

Känner du igen detta? Har ju ont där i vanliga fall oxå, men jag har inte haft ont där på natten sedan jag gjorde 1:a blockaderna. De hjälpte verkligen mot detta. 

Nu är det så att jag först hade mens sen blev jag förkyld och sen fick jag bihåleinflammation och igen mens! Minipillrerna som strula. Allt detta inom 3 veckor. Vet inte om det har med saken att göra, men kanske påverkar.

Dessutom påbörjade jag ett projekt att färga klädseln på en vagn med färg från Panduro som man penslar på och sedan stryker fast. Lite jobbiga ställningar måste jag erkänna, men det kändes ändå ok att göra det. Tror väl att det att detta som utlöst det hela på natten. Men vad fan något ska man väl få kunna göra. Blir snart helt deprimerad. 

Inget kul mejl att skicka heller till dig. Vill egentligen skicka att det gått så bra med övningar och allt, men tyvärr inte blivit av så mkt senaste tiden. 

Men vad ska jag göra? Ringa och höra om blockader? Eller naprapat kanske? 

Tack på förhand! 
Kram kram

 

Göra meningsfulla sysslor

Jag gissar att många känner igen sig i Malins beskrivning det gör jag i alla fall. Och när man gör något man vill och som kanske dessutom ger en bra skjuts för självkänslan att man minsann kan nåt. Nä, då straffas man för det. Och svårt är det att veta innan hur hårt straffet blir.


För dig Malin blev det nog som flera gånger förut, det händer flera saker samtidigt som kan påverka bäckenet negativt. Kanske du gjorde för mycket med klädsel på samma gång? Kanske du ska minnas denna smärta och testa att dela upp? Göra under flera dagar eller göra, vila, göra, vila osv. För alla saker går ju inte att dela upp  . Jag lagar middagen i många, många omgångar. Dukar, vila, sallad, vila, steka, vila osv...Att jag låter så klok beror ju på att jag lärt mig av mina misstag och insett att priset som är smärta den får jag betala själv.

 

Hormoner
Jag tror ju att hormoner tyvärr kan påverka negativt men bra i alla fall att du äter mini-piller som är svagare. Jag håller tummarna att jag har fel att hormoner INTE påverkar bäckenet. Jag tror att det gör bäckenområdet mer "sårbart och ömtåligt". Förstår ni hur jag menar? Att typ alla ledband blir lite svagare, små inflammationer typ osv och då tål det inte lika bra andra påfrestningar utifrån. Det jag skrev tidigare om att vid mens var extra försiktig och mycket snäll mot kroppen. Jag vet till exempel fler än min själv som blir förkyld just när mensen startar, som att kroppen inte orkar med något mer.

 

Att inte kunna ligga på någon sida

Hitta en mjuk madrass och lägg i sängen! När jag hade opererat mig låg jag många månader på tre madrasser! Du får tänka att du är prinsessan på ärten. Har du ingen extra så leta på JYSK eller IKEA, det kan verkligen vara värt det. Nu har jag lagt tillbaka min extra madrass och tyckte jag sov lite bättre nån timme i alla fall och minsta lilla sak som är positiv betyder ju så mycket för oss.

 

Värmemadrass? Jag köpte min värmemadrass på Rusta kostar 299 kr den lindrar skönt. Önska i julklapp men extra madrass går före värmemadrass om du ska välja mest nytta för pengarna.

TENS? Har du fått prova någon från din sjukgymnast? Jag tycker att det lindrade jättebra och var skönt att få känna några andra signaler än samma gamla smärtmönster  Jag satte klisterlapparna oftast i ländryggen och på skinkorna.

 

Naprapat
Ja, en naprapatbehandling kan verkligen hjälpa! Men OBS! inte manipulera/knäcka ditt instabila bäcken. Du ska säga att du väntar på steloperation av ditt instabila bäcken så han vet . Du ska be om triggerpunktsbehandling, det blir som en djup stretch för musklerna. Naprapaten trycker djupt in med tumme/armbåge och håller kvar på den ömmaste punkten, efter några sekunder släpper smärtan och han trycker om igen. Det kan verkligen släppa på muskelkramper och mycket smärtor! På mig måste naprapaten alltid behandla Gluteus Minimus och det är mycket vanligt att vi med instabila bäcken och bäckensmärtor har en överansträngd sådan eller inflammation i den. Jag vill inte verka märkvärdig, men säger du muskeln på latin så kommer alla naprapater och sjukgymnaster veta vad du menar    https://www.google.se/search?q=gluteus+minimus&espv=210&es_sm=122&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ei=rrOXUqCJIeeF4gTNsYCwCg&ved=0CDQQsAQ&biw=1280&bih=898#facrc=_&imgdii=_&imgrc=pO2BgvdGTp2dtM%3A%3BKsMCX38_o__1XM%3Bhttp%253A%252F%252Fwww.massagetoday.com%252Fcontent%252Fimages%252Fkent1_stnd_34335_1_1_9457.gif%3Bhttp%253A%252F%252Fwww.massagetoday.com%252Fmpacms%252Fmt%252Farticle.php%253Fid%253D14414%3B360%3B242

 

Naturligtvis brukar min naprapat även behandla fler muskelgrupper, men de har jag inte frågat om namnet på. Berätta bara vart det göra som värst ont. Musklerna i sätet är så otroligt starka så de kan behöva en tillsägelse att sluta krampa  Jag har manipulerat mitt bäcken massor av gånger under många år, men sedan jag fick klart för mig hur instabilt det är och min nuvarande superduktiga naprapat avrådde mig på grund av dels instabiliteten, men även Ehlers-Danlos. Man kan ju enkelt säga att hela jag är instabil med mina överrörliga leder och övertöja ledband osv Mina muskler går i kramp för lite, de gör vad de kan för att motverka att lederna rör sig och går ut för mycket. Musklerna försöker "gipsa in skadan". Det är det som händer med alla som har instabila bäcken därför får vi ont på många ställen inte bara "inuti". Jag brukar uppleva det som en oerhörd lättnad som om 30 kg lyfts från min höft. Dagen efter kan man ha träningsvärk i musklerna men det är inte alls lika som jobbigt som att leva med bäckensmärta. Jag går fortfarande på sådana här naprapatbehandlingar av musklerna. Mitt bäcken är stabilt, jag behöver inget sacrobälte, men musklerna har inte helt förstått att de inte behöver krampa mer samtidigt håller jag ju på att "träna/rehabilitera" dem så de måste nog liksom tänka om hur jag nu vill att de ska användas lite mer funktion  

 

Malin, men förhoppningsvis alla andra. Nu hoppas jag verkligen att jag kunnat ingjuta lite hopp och inspiration. Vi ska kämpa absolut, men inte kämpa mot kroppen utan med. Sedan måste vi starka amazonkvinnor svälja vår stolthet och ta emot den hjälp som finns eller kanske erbjuds. När er familj, barn och vänner erbjuder sig att hjälpa er "säg bara till om det är något". Snälla, ta emot den hjälpen det är egentligen ett av de finaste erbjudanden vi kan få. Visst det var lite svårt till en början, kom som en klump i magen men nu är det bara bomull varför kämpa så i onödan? Nä, nu tackar ni ja eller ber om barnvakt, städhjälp, julpynta, julbaka. Ni kan väl i alla fall våga prova, ni är ju trots allt väldigt modiga och kämpar  

 

Kärlek och styrka

Pansen   

Av Pansen - 13 november 2013 07:00

Jag tänkte häromdagen på mig själv när jag var mindre. Jag gillade många saker och jag älskade många saker. En sak var vackra spelkulor. Vi spelade på skolans raster och det var kul för jag vann ofta fler vackra kulor. Eller så bytte vi dem. Men jag älskade att titta på dem, de var så vackra och olika, alla var så unika. När min storebror en dag kom hem med en tio liters hink fylld av "mellan" glaskulor blev jag alldeles galet lycklig. Tänk, nu kunde jag spela till mig ännu fler av de vackra och få oändligt många olika sorter i glas, porslin, sten osv. Jag hade alla kulor i stor rund guldfiskskål så det gick att se dem från alla håll och snurra på skålen. Men jag ville mer, jag kunde inte se alla vinklar.



-Vem tycker du är finast?
Åh, den frågan har jag sällan klarat av särskilt bra, vare sig det gällde spelkulor, djur eller kompisar. Jag kunde inte ha en bästis, jag ville och var istället vän med de flesta, både äldre och yngre    Jag beundrar fortfarande spelkulor och minns hur jag sorterade, lekte och njöt av dem.  Men idag är det oftare jag sorterar och ställer upp dotterns Pet Shops. Åh, herregud på dem finns det ju verkligen ingen stopp. Jag tror hon har 74 unika, otroligt gulliga olika och ändå måste hon varje gång be mig gradera dem i vilka jag tycker är finast. Då blir jag 5 år igen och tycker synd om de som ratas eller undrar varför en häst komma före en hund osv  Nä, jag är inte personen som nöjer mig med en vacker glaskula, jag vill ha många, inte alla, jag har inte hybris, men många vill jag ha och det gäller många saker. 


Jag vill njuta och glädjas med mina vackra spelkulor, men det var ju så att vissa skymdes där i den stora glasskålen. Jag ville se alla, samtidigt. Om jag kunde få dem se dem alla samtidigt borde det vara bäst. Se dem rulla vackert över golvet. Nä, inte en kula utan flera, många, ALLA kulor ska rulla. vackert, hela golvet böljar av kulor och de fyller hela rummet. Vänta kulor, jag ser er inte alla nu...jag måste gå på dem! Det går bra första stegen. Då kan jag balansera och njuta av både rörelserna och det vackra. Men sedan då tappar jag lätt balansen och kanske jag faller, och kanske jag skadar mig så att jag inte kan "leka" med mina kulor på några dagar, veckor eller månader.

 

Hm, spelkulor eller inte, men det är nog lite så jag håller på VILL ALLT på en gång och blir irrirerad när jag inte får KAN göra det jag vill   Jag vill liksom så mycket och jag vill njuta av allt vackert och underbart. Första dagen på smärtkursen i augusti presenterades jag mig själv och avslutade med "jag älskar nog helt enkelt det mesta".

 

Tisdagen: Ont, svårt att koncentrera sig, inget TV-program känns tillräckligt bra och jag letar hur jag ska ligga eller sitta. Ligger en stund...Idee´r om sker jag vill göra, hm, undrar om jag kan torka ur ett skåp, har jag vilat tillräckligt? Torkar ur vitrinskåpet, åh, nu vill jag fylla det med mina kläder och väskor (står i dressingroom). Kanske måste vila först igen, tillbaka till sängen, koncentration se på TV, hitta ställning det bli plant läge med armarna under nacken. Efter 3o minuter, nu borde jag få "inreda" vitrinskåpet. Åh, så kul, så fint det blev. Skulle vilja göra om mer men det går ju inte...suck. Tillbaka i sängen. Aj, vad det spränger i nackkotorna!

Pling-SMS

Ett mycket glädjande meddelande från en annan kvinna i Sundsvall som tog kontakt med mig efter artikeln i Sundsvalls tidning. Genom att läsa om mig tyckte hon åter att hon hade fått ett hopp igen, att våga tro att hon kan få må bättre och ha mindre bäckensmärtor eller i all fall bli tagen på allvar och få hjälp! Tänk vad sådana ord gör för mig. Då kan ju lilla jag göra förändring, då kan vi tillsammans göra skillnad. Nu hade hon blivit kallad till sjukhuset i december för att få en bedömning angånde sitt bäcken.  Så då fick jag min energiinjektion, tack tack. 

 

Jag fick även ett mejl från en yngre tjej i Sundsvall som haft och har det mycket tufft. Råkat ut för flera dåliga bemötanden från sjukvården i olika fall osv. När jag fick mejlet svarade jag henne genast, det var för flera veckor sedan men hade inte hört något sedan dess. Jag har tänkt mycket på henne och så pling i mejlen! Hon ska nu bli kallad till samma smärtteamet som jag var på Sundsvall sjukhus de ska göra en bedömning om hon klarar att gå smärtrehab eller om det var 12 veckors program för bäckenrehab. Underbart, det händer saker, glad igen sedan. Shit, dottern har ju innebandy i dag mitt i middagstid 17-18.00

 

Blä, jag vill inte laga mat, röra armarna, bara tanken får det att pulsera i nacken. Men om jag skulle ta och stanna på hennes träning 17-18.00 för en gångs skull? Hehe, då "slipper" jag laga middag och hon har ju bett mig så många gånger...

SMS från maken: Stora problem kommer sentfrån jobbet, kanske i natt...

Oj, stackars maken, han som är trött, nu hoppar han säkert över middagen, usch, vilken stress. Uppmuntrande SMS tbx....såklart jag kan allt för lätt ibland tänka mig in i andra situationer och även om det var tre år sedan har jag jobbat själv, haft "kriser" på jobbet och övertid  

 

Okej, det gick inte att skippa att laga middag ändå...eller?

 

Ropar upp sonen och erbjuder tidigare läxläsning i min säng, att jag kan värma en matlåda åt honom så får han sticka hemifrån tidigare än vanligt? Han köper glatt betet. Glosförhör liggande går ju utmärkt. Skit, då kan jag ju inte be maken köpa yohurt på vägen hem heller för den behövs ju till kvälssfika. Om jag hämtar dottern och sedan åker och handlar då kan hon göra alla lyft, tada. Hon är 8 år men om jag förklrar och ber så hjälper hon mig så mycket. Inte så där suckande som tonåringen utan glatt och nöjt. Inne på affären tokpirrade och liksom kliade det i min vänstra arm, inte smärta men otroligt irriterande obehagskänsla. Jag hade svårt att lyfta saker med den armen och eftersom att använda höger arm ger smärta vill jag kunna använda vänster! Men, men det gick hur bra som helst dottern tyckte det var kul att leka vuxen så jag tänker inte analysera det där nåt mer. Hoppas hon tål det, jag har ju haft både bra och dåligt av att vara "duktig-flicka". Det blev tre matkassar och jag kan säga så här: Nä, jag kunde egentligen inte lyfta dem i skottkärran, men ingen annan fanns där så det blev visst jag ändå  Jag bara vräkte in kassarna på bänekn och kände ledsenheten och frustrationen över smärtorna. Då är min annars så snälla rosa tankar mer "Jävla matkassar, tunga as, skithögar dra åt helvete" tur att mina barn inte kan läsa tankar! Men jag har börjat med att inte plocka upp allt samtidigt. Jag ställer in kylvaror sedan låter jag resten ligga kvar i kassarna. När jag efter  en halvtimmes vila kommer ner i köket igen, då undrar jag förvånat hur jag kunde var så less och trött att jag inte ens kunde plocka upp alla matvaror!

 

Ja, det är ju synd att min nacke skulle ge upp nu när mitt bäcken äntligen blivit stabilt. Men jag har ju en sådan praktiskt tro, så jag tänker ju mest att det mesta sker av en anledning och jag kommer förstå sedan vad dettta hade för mening. Mycket praktiskt och snällt, kanske nån mer av er som vill anta den tron, haha.  

 

Kram på er

 

Kärlek och styrka

Pansen

 


Av Pansen - 23 oktober 2013 07:15

Jag tänkte ut detta inlägg i förrgår när jag låg vaken halva natten  Jag är ingen sjukvårdsutbildad, men flera av dessa råd har jag själv fått ifrån läkare och sjukgymnast som är specialiserade på bäcken. Men mina råd skiljer sig på det sättet att jag tror det är ytterst viktigt att vi hinner läka lite innan vi påbörjar träning annars är det så lätt att musklerna "bara slår bakut". Fler borde ordineras sacrobälte och kryckor under 2-3 veckor. (Vilket jag blev ordinerad innan kortisoninjektionerna för att minska smärtorna).

 

Berätta för din omgivning att nu ska du prova en metod som du måste vara mycket noga att följa, kanske kan den minska smärtorna. Metoden är att lugna ned inflammationerna och förhoppningsvis få dem att minska så stailiseringsträning kan ge resutlat på 3-4 veckor. Har man för ont när man tränar så ger inte träningen önskad effekt.

 

-Du ska inte dammsuga och totalt minimera alla hushållssysslor.

-Minska även bilkörning då kopplingen retar ledbanden inuti bäckenet. 

-Minska gång i trappor

-Inte göra någon fritidsaktivitet såsom att rida  

-Använd sacrobälte hela tiden (inte när du sitter)

-Gå sakta och medvetet med små steg

- Eventuellt använda kryckor i 2-3 veckor för bättre vila och avlasta bäckenet.

- Ät någon anti-inflammatorisk medicin, viktigt regelbundet flera ggr/dag i ca 14 dagar (Voltaren-T funkade bäst för mig eller Kortsion 40 mg i 2 veckor för att sedan trappas ned. Många läkare är dock mkt "rädda" att skriva ut kortsion så förbered på bra argument även där.)

 

Tänk dig även för så du inte sitter så du retar ledbanden extra såsom skräddare osv.

Om du får ned smärtorna besvären på detta sätt så är det nu en mycket bra tid att börja med de "livsviktiga" stabiliseringsövingarna.

 

Pressa ned svanken 10x10 sek
Spänn skinkorna 10x 10 sek
Spänn bäckenbotten 10x10 sek

Fortsätt följa schemat med minskad aktivitet och att bara göra dessa stabiliseringövningar i 3 veckor. Sedan kan du lägga på övningarn som är särskilt för kvinnor/män med bäckensmärtor.

 

Någon som ändå inte har någon hjälp och tänker prova "min" metod?

 

Kram kram

Pansen

Av Pansen - 8 oktober 2013 22:00

Har ju glömt att skriva att utan min skottkärra skulle det inte bli mycket käk i detta hus  Alltså när jag handlat kör jag fram en skottkärra och fyller upp den med alla tunga kassar. Sedan kan jag dra skottkärran ända till köksdörren visst några lyft blir det ändå men det är stor skillnad från att bära fram och tillbaka flera gånger.

 

Jag tycker det är så tråkigt att jag förpassats så mycket till sängen igen, men det är som det är. Det är ju ändå sängläge som läker mig så det funkar, jag har ju vanan inne kan man lugnt säga. Jag vet inte hur det blir för mig och arbetsträning. Jag ska för en gångs skull inte försöka att inte pressa mig själv att bli frisk och tro att jag är frisk bara för att jag vill...

 

I början på november har vi stort avstämningsmöte med mina handläggare på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, min husläkare samt kuratorn och sjukgymnasten från smärtteamet och sist men bäst "min" sjukgymnast Torstensson. Oj, oj vad mycket folk som ska sitta tillsammans och prata om bara mig!! Det känns så jobbigt liksom den där pinsamma känslan som om att jag inte klarar mig själv...Hade min kropp klarat smärtkursen hade jag arbetstränat nu allt var ju klart då hade jag itne behövt ett sådant här möte---liten suck är det allt. Smärtteamet ville verkligen att min man också skulle följa med, men jag vägrade. Det står till och med i mina journalanteckningar att jag måste bli bättre att kommunicera med omgivningen om hur jag mår, att jag ska berätta för min man...Haha, jag kommunicerar ju för fullt här på bloggen ibland skriver jag allt som jag annars håller för mig själv  

 

Men nu har det i alla fall lugnat ned sig lite på makens jobb och jag ser att han inte är fullt lika sönderstressad så i lördags tog jag luft och ton och berättade en hel massa om hur jag känt och känner och tänker, tänker och tänker. Det var skönt och sedan frågade jag om han ville bvara med på mötet och det ville han. Att jag ändrade mig beror ju dels på att han pressade arbetssituation har lättat lite men också för att jag tänkte hur ofantligt skönt och tryggt det var när han följde mig alla tre gångerna till Ängelholm. Han kunde lyssna och ställa frågor som jag inte vågade osv. 

 

Nä, det går tyvärr inte enligt min plan...Då skulle jag varit ute på arbetsträning nu och jag skulle kommit långt i träningen, känt mig stabil och uppbyggd innifrån istället kan jag knappt använda armarna och kotorna i halsryggen/nacken spränger och musklerna krampar så jag är hård som en tvättbräda...Men bäckenet är bättre i alla fall och det gläder mig verkligen   Jag är så nöjd med stabilitetsträningsövningarna, de som jag tyckt varit så tråkiga jag känner att det är just de övningarna som gör skillnaden. Det är de övningarna som möjliggör att jag kan fortsätta på stegen och uttöka övningar...Jag hoppas verkligen att ni som läser här har fått sådana övningar och inte bara något "se till att träna och rör på dig" grej för det funkar inte det gör ofta bara smärtorna värre. Men det känns åter mils borta att jag ska kunna på ett gym och arbeta med maskinerna. Eller cykla eller simma...Jäkla nacke det ställer till det och det känns som när jag var nyskadad. Men i natt testade jag några timmar med kudde under huvuder i alla fall och det gick lättare att somna då iaf. Hoppas jag åter kan ligga på kudde igen, för detta är ju bara så knäppt.

 

Kram kram

Pansen

Av Pansen - 12 september 2013 16:10

Ihhh, i morgon kommer journalist och fotograf och jag ska berätta om min bäckenhistoria. Gulp, allt snurrar i en stor gröt i mitt huvud. Jag vill beskriva hur det var och är, men samtidigt inte få en massa "tycka-syndom" reaktioner för det ogillar jag skarpt, det leder inte till något, jag vill göra skillnad.


Mitt enda syfte med att gå ut i tidningen är att andra ska känna stöttning i att se att det finns fler som har samma problem med bäckensmärta. Att detta område måste fram i ljuset och vården måste bli avsevärt mycket bättre på att hantera oss! Jag har funderat för- nackdelar med detta att gå ut i tidningen i snart ett år. Det är inte så kul att bli igenkänd och berätta så ärligt och inte bra för kommande arbetsgivare, men fördelarna väger upp, jag kanske kan hjälpa andra i samma situation?  Det är  två män som kommer i morgon, så att beskriva tyngdkänsla och hugg i underlivet känns ju inte som något jag vill berätta. Eller att min diagnos ställdes genom undersökning i underlivet.  Får se hur jag gör med det...men det kan ju vara just den pusselbiten som någon annan kvinna behöver få läsa?!


Jag tänkte förresten på en viktig sak! När jag skriver "kämpa vidare" osv. till er är det ytterst viktigt att vi INTE kämpar mot kroppen och dess varningssignaler. Vi ska inte bli förbannande och straffa kroppen och misshandla oss själva! Vi ska kämpa för vår rätt till behandling och hjälp. Själv har jag ju inte alltid varit så klok utan jag har tagit ut min ilska på kroppen på just kroppen, haha inte intelligent. Vi ska kämpa för vår rätt till ett drägligare liv, inte kunna promenera i värsta power-walken...inte just nu det kommer sedan  


Lite fler vardagastips:

  • Ordna en pall/mindre stol som alltid finns i köket, den ska vara lätt att lyfta. Sitt när du plockar ur diskmaskinen. Jag har alltid en barnstol i köket istället för pall, tror den är lite lägre än en pall, så jag inte får yrsel när jag sträcka mig upp i skåpen.

  • När jag var nyopererad hade jag en högre ihopfällbar stol i köket då kunde jag sitta och laga mat, fixa på diskbänken osv.

  • Se till att avbryta sina "projekt i tid". Tala om för att alla att du VILL egentligen plocka, flytta och städa undan allt på en gång men det går inte. Exempel: Jag har flyttat en bokhylla. En ddag tömde jag den på böcker. Avvaktade sedan flyttade jag bokhyllan genom att dra den på fleccefilt. Avvaktade många dagar för jag hade ont. I går ställde jag tillbaka alla böcker. Det har sett förjävligt ut i det rummet men jag har arbetat med att inte se det utan att inse fakta jan kan inte göra allt på samma gång! (duktigt va?)

  • Jag har insett att bara att lyfta fram och tillbaka en dammsugare ur städskåpet är tillräckligt för ett törr bäcken. Nu står den framme hela tiden, med sladden i så att jag enkelt kan dammsuga bara i köket. Visst, fulare att den syns men jag har "gömt" den lite bakom en fåtölj men inte så mycket att jag måste anstärnga mig för att få fram den!

Min läxa från kuratorn denna vecka är att "sova på saken". Att jag inte ska vara så impulsiv bara för att jag råkar må bra och ha en massa energi en dag.   Mycket klokt tycker jag. Kursens syfte är att vi ska lära oss leva bra trots kronisk smärta och att hitta balansen i vardagen. Just nu är det så fruktansvärt mycket smärta för mig under dagarna på kursen att jag inte kan vare sig hantera eller balansera den. Jag ligger mer i vilorummet än deltar.


I går tänkte jag sjukanmäla mig på morgonen men upptäckte att jag hade broschyren med telefonnummer kvar i skåpet på sjukhuset, så jag åkte dit ändå. Men efter några lektioner berättade jag iaf för min sjukgymnast när hon frågade hur jag mådde. Hon sa åter igen:

- Kom i håg att du är här på din egen skull och inte för att bryta ned dig själv! Stå hellre över nästa lektion så det inte blir som förra onsdagen när du blev så dålig att du knappt kunde prata.


Så jag väntade 45 minuter och kände efter och beslöt motvilligt för att "ge med mig". Jag var ju trots allt tvungen att orka mer än kursdagen eftersom jag skulle hämta dottern och hennes kompis på stallet kl. 17.00 Så jag "skolkade" från lektionen. Dels skulle det varit en promenad på nästan 2 km och mitt bäcken var som förr, som innan operationen, att benen vek sig och huggsmärta i ljumskar, höfter och ländryggen på grund av överansträning. Så jag låg i vilorummet istället och hade helt enkelt jävligt ont i bäcken, nacke och huvud. Samt att de flesta större leder "tokvärkte" och jag fick åter feber!


Jag kan inte göra något när jag kommer hem och är helt tom och slutkörd i flera dagar innan det är dags att börja kursen igen. Det här var inte min plan, så här hade inte blivit om inte min nacke hade "kraschat". Nacken har inte varit så dålig sedan ridolyckan! Självklart funderar jag om mina "buktande diskar i halsryggen" blivit ett diskbråck för det känns faktiskt så. Kuratorn sa att jag skulle söka mer fakta istället för att lyssna på min rädsla. Tyvärr gjorde jag det och insåg att alla i släkten på mammas sida har trasiga nackar med svåra besvär  Min mamma och morbror är dessutom stelopererade i sina nackar och blev då mycket iofs bättre, men nackoperationer är tyvärr precis som med bäckenoperationer - ovanligt och omtvistat. Så bra att jag stannade upp och sökte fakta, men synd nog var det inte bra fakta denna gång  


Nu vilar jag i dag, har gått en sakta promenad som ländryggen mådde jättebra av. Jag ska vila och hoppas "läka" tills på måndag igen. Ska bara ladda för intervjun i morgon! Jag ska kämpa för att må bra, inte kämpa emot min kropp...tror det ska bli mitt nya mantra nu när jag äntligen fattat vad min kloka storasyster menar  


Älskar er kram

Pansen   

Av Pansen - 8 september 2013 08:00

Detta tips har avsevärt förenklat för mig med familjens tvätt! Eftersom det är så mycket jag inte kan göra som min man tvingas göra istället så VILL jag ha hand om allas tvätt, det är ändå bland den lättase hushållsysslan.


Hur som helst så slog det mig en dag att det är ganska många moment detta med tvätten! Jag tar ur rena tvätten, hänger det mesta på galgar. Går tillbaka när det torkat, krånglar ur alla skjortor och tröjor m.m ifrån galgarna. Lägger skjortor i stykhög och tar allt som inte behöver strykas och går runt och bär i trappen flera gånger för att nå respektive familjemedlemmas rum och garerob, tar ut en galge ifrån garderoben och krånglar på nytvättad tröja/skjorta igen.


Jag kom på att alla ska ha samma galgar, varför hålla på att första dra på och sedan dra av och sedan dra på igen?! I väg på IKEA och köpte svara plastgalgar 4 st för 7 kr. Nu hänger jag tröjan på galgen i tvättstugan och bär sedan torra tröjan direkt på samma galge in i respektive garerob. Herregud, vilket onödigt jobb jag utförst under flera års tid, nån till som hållt på likadant?


Jag fortsatte att tänka hur jag enklare och effektivare kunde hantera tvättbiten (jag kör en maskin om dagen). JAg bestämde att alla i familjen skulle få en stor låda/korg i tvättstugan där jag lade deras tvätt, så kunde de hämta den själv. De slutade med att min man och tonåringen tyckte det var MYCKET enklare för dem om de fick ha alla sina kläder i lådorna i tvättstugan så de fick två var. Men det räckte ju inte riktigt och det hängde liksom kläder överallt särskilt i fönstret och det störde mig. (eftersom jag inte kan gå till ett arbete blir sysslorna hemma extra viktig för mig, jag vill optimera och ha kontroll) För mig själv och 8-åringen blev det mkt enklare för mig att ny lyfta upp hela lådan och lägga in i byrå respektive garerob. Maken har skjorta i arbetet varje dag och han har alltid strukit själv (tack och lov), men det hängde alltid rena ostrukna skjortor på galgar, stukna skjortor samt sådana som han haft en kort stund som var varken eller  . Då kom jag på att han skulle få min "hästgarerob" i tvättstugan så han kunde ha alla sina skjortor och kläder där. Jag slutade att stå och para ihop allas strumpor och köpte bara ett märke, svarta i st 39-41då kan sonen, jag och maken ha samma allihopa  . Så jag tar bara ut alla strumpor, slänger i tumlarna och drar sedan ner dem i en stor korg så får alla plocka när de ska ha. Nu är allt frid och fröjd i tvättstugan och jag slipper detta onödiga dubbelarbete som bara gav mig onödiga extra smärtsamma moment. Jag har även satt upp lite trevliga tavlor och lyssnar nästan alltid på musik och jag brukar stänga dörren, för jag trivs i min tvättstuga där har jag uppgifter att lösa som jag klarar av och då känner jag mer lyckad än bara misslyckad  För er som bor i hyreshus och har gemensam tvättstuga så går det säkert att komma på bättre lösningar även där t.ex att ta med egna platsgalgar ner och häng in i torkskåpet så är det i af bara att plocka med galagar inkl. torr ren tvätt sedan.


   Alla har varsin ljus trälådora för t-shirts, tjocka tröjor och byxor. En låda för sänglinne, handdukar osv. Tonåringen två.

   Gemensam låda för svarta strumpor, en för sonens kalsonger, en för hans träningsskläder osv. En låda för galgarna som jag alltid köper ett packe av när jag är på IKEA 7 kr  för jag bytte inte ut alla galgar samtidigt.

   Färdig tvätt drar jag ner alltihopas till en korg som jag sedanb gör ett lyft med till en tvättunna för den har bra höjd. Eller så sitter jag på golvet (kunde jag inte förut) och sorterar torktumling till en annan korg.

  Underlättar med rätt höjd.

Jag hoppas ni förstod och detta var mitt sätt det viktiga är väl bara att var och en börjar fundera hur det kan bli mindre moment=smärtlindring. Det är så lätt att göra som man alltid gjort eller som alla andra tycks göra. Men det är ganska mycket tid vi lägger på tvättning så det är verkligen värt att tänka till.


Skriva gärna några rader så jag får lite in-put på detta  


Kram och kärlek

Pansen



Av Pansen - 7 september 2013 07:00

Ibland VILL vi ju bädda sängen (inte måste;) och lägga på överkastet. Jag är så att när övriga familjen kommer hem på eftermiddagen ville jag att det ska se friskt och fräscht ut i sovrummet. Jag har nästan alltid rullgardinen neddragen eftersom jag är ljuskänslig.


I perioder fikar jag i sängen och har dator, papper och pennor och kattgodis ja, jag vet inte allt jag lyckats dra dit så det ser mycket stökigt ut! Egentligen kanske inte så konstigt för det har ju varit som en arbetsteraput sa "du lever ju i princip ditt liv i din säng". Det var hon förresten som ordnade en massa bra saker till mig så jag fick ryggstöd i sängen med elhiss, en sådan griptång för att plocka saker på golvet osv. Hur som helst höll jag på med detta att bädda sängarna och gå runt sängen flera gånger för att lyckas dra på överkastet när det slog mig. När jag var en tjurig tonåring så lade jag aldrig på överkastet, det for runt över golvet tillsammans med alla kläder ja slängde där. en dag när jag kom hem hade mamma köpt ett nytt bäddset till mig och tagit bort det dammsamlande överkastet.

- Nu har du så fint bäddset så om du bara drar upp täcket ser det ut som ett överkast också!

 

Kanske hade min mamma fått den bra idén ifrån någon rehabkurs hon varit på eller ifrån någon arbetsteraput. För under min uppväxt har min mamma alltid kämpat med smärta på samma sätt som jag gör nu...Dels har vi ju samma sjukdom EDS men även hon fick en svår nackskada med flera dickbråck så hon stelopererades och förtispensionerades. Hur som helst, nu gör jag så vi har snygga bäddset och drar man upp och slätar ut täcket lite så ser det snyggt och städat ut. Överkastet använder vi som täcke på sommaren och nu när  jag bäddade rent lade jag det som lakan. Självklart tvättar jag mitt överkast lika ofta som man gör med täcken/lakan  samma sak har jag infört för tonåringen i huset fast han får inte till detta med att dra upp täcket för det slänger han på golvet varje morgon. Men, jag har lärt mig att stänga dörren till hans rum så jag slipper störas av hans kaos till rum. Det är verkligen också något att jobba med och jag har lyckats riktigt bra! Jag sparkar alla hans kläder som han sprider ut över halva villan till en hög och sedan sparka eller lyfter jag in hela högen på hans rum och stänger dörren! Inte ser det väl så tokigt ut? Överkast under och vanliga påslakan bara.

 

 

 

 

Just det en annan sak jag gör ibland är att jag tar moppen och drar ihop alla slängda kläder och grejjer. Det är verkligen ENORM skillnad att torrmoppa än att dammsuga. Snälla ni som fortfarande envisas med att göra den förbannande dammsugningen som verkligen knäcker bäckenet. Införskaffa en torrmopp t,ex, Vileda alltså inte den som man svabbar golven våta med. Nedan en bild på en av mina moppar, jag lät dammet ligga kvar så ser ni hur effektiv den är också och nej, vi har ingen långhårig schäfer det är jag som hårar i vår familj så där blir det på två dagar  Jag har en mopp på varje våningsplan så jag slipper "nöta" på bäckenet onödigt i trappen för att t.ex gå ner att hämta också  I morgon ska ni få de bästa tipsen av alla nämligen de som underlättar avsevärt när man tvättat kläder!

Kram och kärlek

Pansen  

 

 


Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2023
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards