Inlägg publicerade under kategorin Läkemedel

Av Pansen - 7 januari 2015 10:22

Jag är mycket glad och tacksam för en ny läsarberättelse eftersom jag tror att det finns många andra läsare som vill ta del av den. Kommentera gärna för det är modigt att berätta och ge mig tillåtelse att publicera  . Här kommer den och mitt svar till läsaren publiceras imorgon. Kram Pansen

 

 

Jag har tidigare gjort en diskbråcksoperation, en steloperation av ländryggen samt diskbyte och rensning av trång ryggmärgskanal, men smärtan blev om möjligt ännu värre efter L5-SI fusionen. Efter mer än ett år på väntelista fick jag äntligen göra min I FUSE (samma slags steloperationer som Pansen genomgått). Kirurgen som gjort alla mina operationer, är en oerhört skicklig läkare, men socialt sett är han en mardröm (man får i princip dra ut tänderna på honom för att få information). Hur som haver! Det bestämdes att jag skulle få vänster sida gjord och vid återbesöket tre månader efter, skulle han avgöra om även höger måste göras.

 
När jag vaknade efter narkosen kände jag direkt att det var rätt operation, trots att jag var nyopererad och han även tog ut de fyra skruvarna från ländryggen han satte in förra gången, så mådde jag väldigt bra. Hade mycket morfin i kroppen som hjälpte, men efter förra ingreppet (steloperation av ländryggen) vaknade jag av att det gjorde ÄNNU ondare, så jag blev glad för att det inte var som sist.
 
I ungefär de tre första veckorna mådde jag riktigt bra. Självklart var man begränsad och kunde inte sätta på strumpor och gå på kryckorna så stadigt, men smärtan var under kontroll. Enligt instruktion var det kryckor som gällde de närmaste åtta veckorna och jag fick belasta den opererade sidan till hälften samt följa  ett sjukgymnastikprogram. Doktorn sa att det var helt ok att sitta och ligga, och helst skulle jag röra mig så mycket som möjligt för att få tillbaka musklerna som förtvinat under åren (där hade han fel, att sitta i mer än tio minuter åt gången triggade smärta from hell, så att inte sitta längre stunder de första sex-sju veckorna är min rekommendation).
 
Informationen jag fick av kirurgen var knapphändig, att det i princip skulle göra "lite ont" vid vecka åtta, men sen skulle allt gå över och man skulle må bra igen. Yeah right! Kunde se ett mönster. Två dagar var bra, sen kom tre djävulska då man låg och grät som innan operationen. Sen en vecka med smärta och sen tonade det ut i ett par dagar till osv. En ganska tuff läkningsperiod med andra ord.
 
Jag är väldigt tacksam för att jag fått operationen, den har räddat mitt liv. Ja i alla fall på så sätt att jag ser en framtid med jobb, socialt umgänge och familjeliv, vilket jag knappt orkade med innan. MEN trots att det här sjukhuset har en hel del erfarenhet av bäckenoperationer så verkar det som att de inte har en susning om hur läkningstiden går till. JNär det gått sju veckor gjorde det bara ondare och ondare. Jag hade varit en duktig patient och i princip trappat ut morfinet helt, men fick ta till det igen och åkte in till akut ortopedmottagningen för jag höll på att svimma av smärta. Där fick jag en smärre utskällning för att jag tagit morfin igen, för enligt jourhavande läkare (som även läst kirurgens journal om mig) sa att "nu har det gått åtta veckor och du kan omöjligt ha ont för nu är det läkt".
 
Jag opererade vänster SI led och men ca 3 veckor efter operationen började även höger sida ge ifrån sig de där första symptomen man får, innan helvetet brakar löst, och jag berättade att jag misstänker att det kanske är så att man ska ta höger sida också, när jag läkt klart. Fick bara ett arrogant svar av jourläkaren. "Men snälla du, det är inget fel på den, du har bara belastat den extra och nu känns det lite" (han hade inte ens undersökt mig eller gjort röntgen men kunde tydligen ge en diagnos ändå).
 
Självklart förväntar jag mig ingen mirakelkur som tar bort all smärta, men det där bemötandet. Arrogansen och att bli förminskad av sjukvården är INTE ok. Och det har jag fått uppleva många gånger av olika vårdpersonal under resans gång. Man känner sig redan i underläge för att man inte har deras kunskap, att bara få ett mänskligt svar eller sätt gör minst lika mycket som den medicinska behandlingen. 
 
Jag har läst på  en hel del forum i världens alla hörn där patienter berättar om sina erfarenheter, och det var stor variation. En del mådde helt bra efter åtta veckor, men andra inte fören arton månader senare, och det var inget misslyckat utan alla läker olika. En del behövde bara göra ena sidan och andra bägge sidor.  Men det här har jag inte hört en enda läkare säga under mina besök hos diverse läkare. 
 
Hade det inte varit för att "min kirurg"  är väldigt skicklig hade jag aldrig vågat lägga mig på operationsbordet, men jag hade önskat att man blev mer mänskligt behandlad, mer informerad och inte så sterilt behandlad - som en klinisk reservdel som ska skruvas i hop. 
Av Pansen - 2 maj 2014 13:46

Drömmer oroligt att jag är på smärtrehabiliteringskurs. Att jag försöker gå med de andra i gruppen, att jag försöker prata och le, men att jag har ett hemskt migränanfall som gör att jag knappt kan ta mig framåt eller säga något. Vi ska på någon större middag och det är viktig.t Det är en massa människor jag måste prata med, det rör mitt företag och min bransch.

 

Drömmer vidare att jag måste ta mig tillbaka till mitt rum för att ta migränmedicin, men både vet och känner att det är för långt att gå. Känner mig stark men smärtan gör mig svag. Jag kommer inte klara det för smärtan är så stark. Den sitter på vänster sida i huvudet. Jag sätter mig ned på en stenmur. Någon sitter med mig, hon frågar och jag berättar lite kort hur jag mår. Jag får stöd och blir lättat och glad. Plötsligt ser jag något ligga på marken framför mig, någon har tappat sin medicin och det är en migränmedicin!

 

Jag vaknar på riktigt i min säng. Jag vaknar precis som jag somnade, på vänster sida. Känner en stark smärta i vänster sida av huvudet, känner en enorm stelhet och krampsmärta i ryggen. Inte konstigt om jag legat still hela natten. Jag tar i och vänder mig och hoppas att allt ska försvinna genast bara jag byter ställning. Har svårt att vakna, jag kanske inte vill vakna till detta. Jag kommer till sans och inser att jag har ett migränanfall på riktigt  Måste röra mig, vänder mig på vänster sida igen och når migräntabletten. Lägger den på tungan och känner den bekanta smaken, lite citron kanske och tabletten löser snabbt upp sig. Det är så ofta som mina drömmar är så verkligen och så tydliga. Jag bearbetar mycket när jag sover, går igenom senaste dagarna osv. Jag tycker oftast det är så intressant att tänka tillbaka på drömmarna och sedan förstå vad de betyder det är liksom mina tankar på natten  

 

Sonen kommer upp och pratar om något, kanske att hans kopplingsvajer på mopeden gått av. Jag bara mumlar bara "värsta migränanfallet" och han går utan protester. Jag tar tre muskelavslappande tabletter och somnar om. Dottern kommer smygande och viskar "jag har ordnat mums-mys-frukost, kom när du kan, tack". Jag ler, jag känner kärlek och sorg. Det är bland de värsta sätten jag kan vakna med ett kraftig migränanfall för jag vet att dagen är förstörd, jag vet att tre dagar framåt är jag kraftigt påverkad av anfallet. Jag känner en sådan stark livsglädje och vill så mycket med sanningen gör mig sorgsen. Men både tankarna och känslorna är jag vana vid. Det är så här det så ofta brukar vara vid migränattackerna. Jag brusar upp två Treo Comp och väntar en stund. Tar hela dosen morfin, jag måste få några timmar i dag, måste handla inför våra kalas i morgon. Jag triggerpunktsbehandlar mig själv med golfbollar och tummarna som jag pressar hårt i nackrosetten och skallbasen.

 

Tar mig nedför trappen ser att klockan är 11.30, tur maken arbetar så jag inte behöver förklara och sabba hans dag i alla fall med min uppsyn   Jag möts av frukostbordet, vid spisen står 15-åringen och gör fantastiska omeletter med färsk gräslök och skinka. Helt otroligt, de är inte alltid såhär underbara, haha. Men jag har ingen matlust, men jag måste äta för så fint de gjort, så otroligt fina och duktiga de är   Vet ju även att jag måste vara extra noga med kosten när jag har anfall också. Sätter mig ned på stolen och får en kraftig våg av smärta i huvudet, tappar nästan andan och armarna far upp som skydd runt huvudet. Ser samtidigt att någon av våra katter har ätit för fort och kastat upp hela sin frukost under matbordet. Reser mig drar ut stolarna igen och tar bort det. Mumsfrukost, njää...men jag äter och försöker vara trevlig och prata lite och lovar sonen att skjutsa honom så han får köpa ny koppling. Bägge barnen lovar att ta det lugnt med mig om det ska gå. Efter tre vändor till diskmaskinen ber jag dem hjälpa mig bära bort tallrikar vilka känns otroligt tunga idag. De börjar tjafsa om vems tallrik som är vems och jag säger bara lugnt. Förstår ni inte, jag har redan gått tre gånger med våra saker, hjälp mig nu jag kan ju inte lyfta i dag och ni vill ju ha skjuts åt olika håll, eller hur? Tänka sig, de hjälper till. Känner att jag börjar må bättre men är enormt stel i skuldror, nacke, herregud som en plywoodskiva, haha. Tittar åt massagefåtöljen, är det bra med massage nu eller inte? Ibland triggar det bara igång musklerna så de krampar ännu värre. Nä, jag ska tvinga mig att vänta trots att det är så skönt att ge de "onda jävlarna lite tillbaka"  

 

Har varit så laddad för idag ska jag läsa på massor om projektet, det stora tunga projektet som jag är kallad till anställningsintervju för. Jag är så enormt taggad och jag vill, jag vill jag förtjänar att få jobbet. Jag kommer få djupmassage på måndag så då kommer jag må toppen och vara mjuk och må bra. Sedan är det läsa på, träna/förbereda mig och gå några inbokade kundmöten innan den stora anställningsintervjun  Maken säger som ig, att nu gäller det, det är min tur trotsa att han har nytt jobb säger han "men nu är det ditt jobb och du som är viktigast". Han är lite som jag han överpresterar mest hela tiden så han kommer ju inte på något sätt att göra ett sämre jobb han menar nog mer på hemmaplan med barn och städ och läxor osv. Vi har pratat om att ta mer hjälp av släkten om det behövs för dottern, ja herregud, någon måste skjutsa henne till ridningen varje vecka tex. Äsch, det löser sig, allt löser sig ge mig jobbet, haha.

 

Var och köpte en dricka nyss och åter igen gick jag snabbast av alla inne på affären, sprang/ hoppade ner för trappen till parkeringen och vips var jag framme vid min bil. Tack, vart hade jag varit idag utan rätt diagnos och behandlingar av mina bäckensmärtor och mitt instabila bäcken? Ja, jag tänker och känner lycka säkerligen många gånger varje dag för att jag slipper det helvetiska bäckensmärtorna som förlamade mitt liv. Men visst, nä, jag åker ju inte på en räkmacka fortsättningsvis genom livet nu ändå, hehe. Jag brottas ju varje dag med olika utmaningar som ni vet. Men herregud, så är ju tydligen mitt liv och jag älskar det ändå. Jag orkar väl inte gnälla så mycket över skitsaker men ni ska veta att det händer, ibland gnäller jag också över väder, vind, långa köer och felaktiga beslut osv  Nu mår jag mycket bättre än på förmiddagen men inte helt bra. Då sitter jag här med det svåra...ska jag träna, ska jag ut och gå, stor risk att jag blir sämre. Men jag måste träna, måste framåt i min rehab...Nä, okej inga hantlar eller gummiband, men squats/benböj måste jag göra både för bäcken och stärka knäna, hmm, stabiliseringsövningarna är ju helt okej, de kan inte försämra mig om jag fokuserar på att inte bli spänd i halsmuskel och nacke. Tänk så konstigt det är, hur många kroppsdelar/områden vi använder för en rörelse? Det är helt otroligt att halsmusklerna spänns när man bara ska spänna skinkorna/sätesmusklerna. Skulle så gärna vilja på på en lång skön promenad men det kan vara ödesdigert, det kan göra mig dålig...Väga och avväga, fundera och analysera och ibland välja mest pest och kolera ja, så ser det tyvärr ut för så många av oss. Ländryggens muskler mår bra och slutar "krampa" av promenader och rörelser, men då utsätts bäckenlederna si-lederna och bäckenets ligament för otroligt påfrestning som oftare bara ger ökade besvär, fast man måste träna för att bli bättre fast man ska inte träna när man har för ont eller blir sämre...Känner ni igen de där tankarna? Jag kunde/kan bli tokig på dem dessa avvägningar.

 

Ni är många och många av er har jag haft tätare kontakt med. Det vore så kul och värdefullt för både mig och er alla om ni kunde skriva några rader om hur ni ha det, vart ni befinner er i vårdkedjan osv. Tillsammans stärker vi varandra  

 

Kärlek och styrka.

Pansen

Av Pansen - 9 april 2014 14:13

Ja, min kropp är ju lustig, den gillar verkligen inte mitt sköna höga tempo så jag måste slå ned på takten. I går kväll fick jag feber och det tycks vara så min kropp talar om för mig att den inte gillar stress. Jag har varit med om detta många gånger, senast under smärtrehabiliteringskursen i höstas. Jag tycker själv det är "luddigt", att få feber fast jag inte är sjuk.

 

I dag har jag 38.2 så jag sitter här med rödblommiga kinder och ser liksom extra pigg ut med lite färg.  

 

Fick ett mejl av en läsare som jag har glömt att svara på. Men jag ska ta upp lite av det viktiga hon själv funderade på. Visst är det skönt när man äntligen får hjälp med läkemedel som smärtlindrar. Hon hade fått långtidsverkande morfin. Men var orolig för att hon "tog ut sig". Ja, ganska snart brukar nog det problemet uppstå när man blir lite smärtlindrad så kan man genast göra mer saker. Sådant som man inte kunde innan smärtlindringen och man tar lätt ut sig. Jag har skrivit om det förut och funderar fortfarande på det. Jag tycker att man ska få njuta av lite smärtlindrad tid och verkligen, verkligen fundera på vad man gör då. Inte dammsuga för det är för kraftigt. Nä, bättre iså fall att göra något med familjen eller barnen eftersom det oftast finns ett stort dåligt samvete gentemot dem. Eller ta sig till en sten i skogen och sitta och titta, lyssna och ladda med naturens krafter. Eller träffa en vän, det som man kanske inte orkat med när smärtorna tar upp alla tid. Det är mycket värt att få prata av sig eller bara prata om något annat än sina problem. Jag har tänkt så många gånger samt att träna. Har jag för ont kan jag itne träna och då får jag dåligt samvete och blir rädd att alla muskler ska försvinna så träna brukar vara en sådan ska jag gör. Ja, det är mina råd, gör inte "dumma" tunga saker som "biter dig i rumpan" sedan med större bakslag än det är värt. Gör något som ger dig flera saker.

 

Jag har själv gjort så i en vecka, ökat doserna för att kunna göra och prestera mer. Men jag är så vaksam på detta och mycket medveten, så jag har bestämt att så här får jag bara göra tills på söndag. Jag har inte dammsugit eller städat huset utan gjort andra saker. Sedan kommer jag sänka min smärtlindring igen. Jag har inte riktigt hunnit träna så som jag önskat. Jo, jag har tränat med gummiband, stabiliseringsövningar och även lätta hantlar för bicepsmusklerna. Men jag har inte tagit de långa promenaderna som jag hade planerat. Så nästa vecka är det promenader, minskad smärtmedicin och fokus på träna och må bättre. Jag har inte alls lika mycket jobb nästa vecka heller så jag ska minsann lyckas med min målsättning.

 

Den största anledningen till att jag vågar göra mer nu är inte alls bara medicinerna. För sätter muskelkramperna in och migränen i gång hjälper inte ens morfin. Nä, det är min nya behandling med djup och hård massage på nacken, skuldror och huvud. I söndags kväll bara växte muskelspänningarna och jag vaknade 04.00 av huvudvärk och nacksmärta. Men så på förmiddagen hade jag tid för muskelbehandlingen och han arbetade extra mycket i nackrosetten. Senaste två gångerna blir jag ganska påverkad efter behandlingen. Jag måste sitta kvar i väntrummet ca 15 minuter får yrsel, nästan dubbelseende, illamående, kraftig törst och frossa. Jag ser det som något mycket positivt, att det händer något och att en massa slaggprodukter frigörs. Sedan är jag mer avspänd och bara väldigt öm. Sedan under veckan byggs det upp igen. Tyvärr redan idag och jag har mycket mer kvar att göra, ett stort kalas på lördag till exempel, shit, måste hinna köpa presenter också. Men jag har tid igen på måndag känns tryggt.

 

För att komma ur den envisa spiralen av nackspänningar och huvudvärk tror jag det var en kombination av Saroten 20 mg till natten och 10 mg på morgonen samt dessa muskelbehandlingar. Jag somnar enklare på kvällen av dem. När jag provade dessa när jag hade bäckensmärtor/SI-lederna så hjälpte det inte alls mot smärtan. Provade både Saroten och Cymbalta, men den smärtan är något helt annat och det är det som så många läkare inte förstår...

 

I följande länkar har jag tidigare skrivit inlägg om nackdelar med morfin.


http://steloperation.bloggplatsen.se/2012/12/04/9095951-nackdel-med-morfin/ 

 

http://steloperation.bloggplatsen.se/2012/12/21/9174061-status-3-veckor-efter-operationen/

 

Kärlek och styrka

Pansen   

 

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2023
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards