Inlägg publicerade under kategorin Smärtkurs aug-13

Av Pansen - 29 september 2013 15:06

Jag hade lovat ringa eller ta kontakt med flera av er nu i helgen, men jag är ledsen tyvärr så mår jag inte så bra.

 

Hur gärna jag än vill, har jag inte kraften nu. Men fortsätt skriv och ställ frågor så är det lättare för mig att bara besvara just frågorna, det kanske jag kan göra med textsvar.Och..det viktigaste JAG ÄR SNART PÅ G IGEN...Lite komiskt så hade min bil laddat ur sitt batteri just i dag när vi tänkt sälja den! Ska nu låna en batteriladdare av min bror...Min bil och jag känner lika idag...Jag ska bara ladda batterierna. Jag visste att detta kunde hända, jag har nästan varit förvånad hur mycket jag kunnat pressa mig och trycka bort saker. Jag har bitit ihop enormt under de senaste 6 veckor, med smärtkursen, sista veckan har jag känt som att jag knappt hållt mig flytande ovan vattenytan.

 

Men livet går ju vidare och därför har mycket mer också hänt...inom familjen, såklart har jag även på det planet tryckt bbort en massa saker som nu blev en mycket jobbig sak...Så nu är jag verkligen inte stark och kraftfull men ändå trygg i tanken för jag vet att jag är stark egentligen   Men jag återkommer till er som jag lovat..men inte just nu och jag hoppas ni förstår. Ska också skriva vad Sturesson sa men trots att röntgen visade att läkningen gått bra sa han så mycket andra saker och just de sakerna är sådant jag tryckt bort och framåt, för jag har inte kraften att tänkam hantera och sörja de saker han sa som inte var så bra...Men läkt är jag iaf  

Kram älskar er

Av Pansen - 26 september 2013 12:33

Tack för era fina kommentarer!! De ger mig verkligen kraft i dag! Jag visste redan innan att Ängelholmsresan skulle ta hårt på mig eftersom jag redan var i ett "skov" med många smärtande kroppsdelar. Jag hade liksom schemalagt att bara ligga i sängen i dag ända till 12.00 och sedan bara försöka gå en promenad.


Men ändå när jag vaknar och har så frukatansvärt ont i huvud och nacke och känner krampen och stelheten i hela ryggen ända ut i käkarna, ja blir jag ändå lite panikslagen. Hur ska jag "palla" denna dagen? Hur ska jag kunna ta smärtan varje timme? Vad måste jag göra i dag, när kommer barnen hem? Gissar att många av er har/haft samma tankar? Jag tog iaf mina mediciner och de lindrade det värsta så efter en timme tog jag mig i alla fall ner till köket. När jag lufsat runt lite kom blodcirkulationen igång och mjukade upp lite. Ja, det låter och är ju tufft, men tänk så här såg nästan alla dagar ut innan steloperationen! Nu är skillnaden att jag vet att om jag bara lyssnar inåt och tar det extremt lugnt så kommer jag redan i morgon att må bättre och i helgen kommer jag ha flera "normala" timmar  


Men någon skön promenad i solen blir det tyvärr inte i dag (men i helgen). Jag gick och hämtade posten i brevlådan ca 30 meter, det högg hela tiden i ljumsken så fort jag satte ned foten samt smärta bägge höfterna, skenben bla bla. Jag fick halta på bägge benen igen och det var LÄÄÄnge sedan jag hade dessa symptom, men jag är lugn, det är en rejäl överansträngning bara av flyget och smärtrehab. När jag kom in igen så fick jag åter feber. Så kroppen min bara skriker VARNING. Men nu har jag bara tre dagar kvar på smärtrehabkursen och sedan kan jag återgå till mitt "schema" det som jag analyserar i detalj och värderar varenda sak jag tar mig för. Nu har till exempel många har hört av sig efter artikeln i tidningen, men jag har svarat att jag återkommer om si och så många dagar jag har inte kraft just nu att hjälpa andra. I går kväll skulle jag och sonen egentligen varit på föräldra-elevmöte angående val till gymnasisiet. Men sonen fixade ett eneklit samtal på skolan och fick information och papper om de linjer han var intresserad av, så jag slapp. Vilken himla tur för jag fick inte ned febern i går trots att jag låg still för att inte tala om smärtan som red min kropp! Så jag är mycket tacksam att jag inte behövde gå för då hade jag varit ännu sämre i dag. Som sagt: jag visste att Ängelholmsresan skulle "kosta" mycket på mig men inte så här mycket. Men ni vet ju som jag vid det här laget att jag kan konsten att "snabbläka". Jag funderar på att kolla om jag kan få skritta ponnyn i morgon något annat klarar jag verkligen inte av. Men jag tro det bra för min själ eftersom stallet och hästarna ger läker mig och ger mig energi  


Kram och en massa kärlek till er!!

Pansen

  


Av Pansen - 24 september 2013 18:07

I går var jag i Ängelholm för återbesök och kontrollröntgen och började då plötsligt få en massa meddelanden och fantastisk kommentarer via min mejl och på Facebook. Artikeln var nu publicerad i tidningen.

 

Jag hade ju stigit upp 05.00 för att flyga genom halva Sverige så jag hade inte läst någon tidning. Jag har fått fler gensvar än vad jag trodde och som ni vet är det mitt syfte att stötta andra. Att jag är anonym på bloggen och att jag inte satte ut bloggadressen i tidningen beror på att jag inte vill att mina föräldrar ska kunna läsa bloggen eller framtida arbetsgivare. Men följer ni länken får ni se mig  http://st.nu/medelpad/alno/1.6300151-opererad-av-gud-

 

Jag är helt slut, möte med kuratorn i morse, vilorummet, möte med smärtläkare och sedan åkte jag hem tidigare från smärtrehab. Kom hem alldeles feberrusig 38 trots att jag tagit totalt 4 Alvedon. Maken bortrest men barnen blir ju hugriga ändå. Själv kan jag lätt trycka undan de känslorna när jag mår så pass dåligt. Jag trodde inte jag skulle ta mig upp ur sängen något mer i dag. Men sonen kunde fixa hem pizza så nu är vi alla mätta och barnen har åkt till sina kompisar. Skönt, ska lägga mig igen och "snabbläka".

 

Jag ska skriva mer om vad Dr Sturesson sa en annan dag men jag kan berätta om årets häftigaste möte iaf, jag fick träffa och kramar om en av mina älskade trognaste bloggläsare Maria  


Kram och kärlek

Pansen

Av Pansen - 20 september 2013 10:21

I onsdags åkte jag direkt från Smärtrehab på sjukhuset till ridskolan med dottern för hennes ridning. Jag såg min ridhjälm i bilen hatthylla och fick en idé. Kvällen innan hade jag varit på föräldramöte och sett dotterns fina berättelse om sig själv och vad hon gillade. Hennes högsta önskan var: "Att få rida med mamma", därför hade jag nu starkt prioriterat upp detta med ridning.

 

   Finaste, älskade ponnyn  


Jag berättade om dotterns önskan för ridläraren och frågade om jag fick rida med (vi känner varandra väl och har ridit tillsammans tidigare så hon vet om min steloperation osv).

- Självklart ska du göra det, svarade ridläraren.

Jag kände hur hela ansiktet på mig bara sprack upp i ett stort leende och jag tackade så mycket. Sedan hoppade jag nästan jämnfota in i sadelkammaren. Jag var som en 8-åring som ska få rida sin favorithäst. Varje vecka har jag gått in till min favorit Aportino, pratat, gosat och upprepat några konster med honom, allt för att han inte skulle glömma mig och det har han inte gjort! När jag var på väg in i ridhuset bad jag tyst att han inte skulle ha förändrats när jag rider honom. För barnen kastar han gladeligen i backen och han skrämmer dem ofta trots att han egentligen är rädd själv. Han har helt enkelt kommit på ett sätt att slippa jobba på lektionerna. Med mig har han aldrig gjort något sådant, men det är skillnad, bara jag sätter mig i sadeln gör min vikt stor skillnad och självklart är jag starkare än barnen. Det är så jag brukar förklara för dem i alla fall. 

 

Visst blev det lite förvånade blickar och viskande ifrån läktaren när jag satt upp tillsammans med barnen   Lektionen och dess tempo var precis vad jag klarade av, jag blev svettig och kände mot slutet att musklerna började vara olydiga av trötthet. Jag travhoppade även ett litet minikrysshinder precis som barnen! Dock är jag inte van att travhoppa så på ren reflex landande vi i galopp som jag ju tyvärr genast avbröt  . Men galoppera fick jag senare och det var så otroligt underbart! Jag ska ta tillbaka detta till mitt liv.

 

På vägen hem satt den 8-åriga dottern och jag och pratade livligt om lektionen, om hästarna och övningarna. Hela den stunden har också varit en dröm för mig ända sedan hon föddes, jag kunde ju inte veta om hon skulle älska hästar lika mycket som jag   I går kom träningsvärken och den finns även idag men det är en helt annat värk, inte jobbig alls och dessutom som kamouflerar den alla annan j-la smärta  


Kram kram

En mycket lycklig Pansen  

Av Pansen - 16 september 2013 15:22

Nu har det känts bättre i kroppen tre dagar och jag arbetar verkligen med att fortsätta ta det lugnt. Hade gym i morse och efter mina lugna pilatesövningar kändes det bra....i en hel halvtimme sedan började nacken pulsera och bränna av värk och huvudvärken började åter sitt intåg  


Men det var inte fruktansvärt och jag hann ligga och vila innan nästa lektion i ergonomi och på den var jag alert ändå. Men just nu är jag liksom less på mig själv, att höra min röst, att jag ska tänka och ananlysera. Blä, nä, jag vill inte, orkar inte. JAG, JAG, JAG liksom, men trots de tankarna kunde jag inte vara tyst på lektionen. Nä, jag vill ju så gärna delge de andra i gruppen mina tips och flera saker hade de inte tänkt på, men skulle införa, så bra för det men obra att jag inte kan hålla tyst.


Hemma måste jag tvinga mig till sängs för jag ser att som behövs göra och allt som jag VILL göra. Listan är lång...särskilt detta med ommöblering och flytta möbler för att kunna starta upp akvariet igen.

Det vore så underbart att få sitta och titta på den värld jag skapat i vatten  Det sägs att akvarie sänker blodtrycket och det tror jag på, inte för att jag behöver sänka det som är redan är för lågt, men jag borde andas och spänna av mer. I våras fick jag förfrågan att publicera mer äldre dagboksanteckningar.Hur jag tänkte och kände innan operationerna, nu är det ju bara steg framåt och jag klättrar äntligen uppåt igen på min livstrappa och möjligheterna känns oändliga på vad jag kommer att nu kunna ta mig för  Men alla känner inte som jag gör i dag och därför publicerar jag nu under några dagar min gamla dagboksanteckningar och kommentera gärna hur ni tänker när ni läser dem, känner ni igen er osv?.

Kram kram 

 

 

2011 Varit sjukskriven snart 2 månader och väntar att få komma till Strängnär för bedömning om steloperation 
13 jan torsdag

Ville inte kliva upp idag, dottern har tjurat så mycket så jag kände bara: Nej, varför ska jag måsta kliva upp och sedan bara höra skrik och behöva tjata+". Hon låg i sängen och kollade på tv i en timme utan att göra nåt, inte frukost, inga kläder osv men...på väg till dagis hade hon idéer om hur hon skulle bättra sig:-) Jag sminkade mig som vanligt, behöver ju egentligen inte, tog byxor inga mysbyxor, nya jackan och liksom låtsas att jag också har ett jobb att åka till fast jag egentligen bara åker hem och bäddar ner mina smärtor och trasiga kropp i sängen. Så nu ligger jag här i sängen med handledstöd, fotledsstöd och knäskydd och det lindrar skönt, men ser ju inte klokt ut, haha. Funderar om det är förkylningen som satt sig på lederna?  Jag tänker att jag kanske borde köpt för armbågarna också, de kostade ju bara 29 kr styck?

 

Jag ska nog ringa husläkaren i morgon och fråga om det finns någon annan medicin att prova typ Voltaren för Citodonet hjälper bara mot muskelvärk eller Kortsion kanske?

 

Tur att jag nu har bärbara dator så jag kan kolla runt lite iaf och skriva lite. Ska försöka att bara ligga i dag så jag kan åka och testa att rida ikväll. Det var så länge sedan att jag känner mig ovan och lite nervös...Känns som flera år sedan jag red. Nacken och skuldror känns ömma och ett område bak i nacken känns som om jag fått ett hammarslag där, fast där masserade naprapaten inte ens. Men det var väl låsningarna som satt där. Jag hade ganska

många. Jag vill nog inte gå till den naprapaten något mer för jag hörde att han inte gillade steloperation av mina bäckenleder. Han brukar bara tala om stretch och träning, allt som jag redan gjort flera gånger om utan bra resultat. Han gav mig ju faktiskt strechövningar som både vårdcentralens sjukgymnast och Thomas Torsensson sa att jag skulle sluta med för att de bara retade höftmusklerna. Ska boka in mig på massage på Teamed, tror det kan vara skönt. Nä, nu måste jag dra av lite skydd och pallra mig iväg till ICA för att handla.

 

17 jan måndag
Tänkte häromdagen på att just nu tappar jag inte lika mkt hår, har inte haft eksem i pannan på ett tag. Magen är bättre eller sedan den tanken har det iofs blivit några Imodium;-) Så något är annorlunda i balansen, kanske vitaminer och glukosamin gett nåt resultat? Annars då...tjaa, hade enormt ont i ryggen när jag vaknade fick ta i med alla krafter för att vända mig på sidan. Sedan var det fällknivsstilen...låg på köksgolvet, hängde i stången, inget hjälpte. Det fick bli två Citodon och TENS, så nu är det mkt bättre 1 timme senare.

 

27 jan torsdag
Ser solen börja stiga upp bakom björkarna, det blir underbart fina siluetter med ljus och ljust rosa himmel. Det är - 10 grader i dag och jag ligger som vanligt i sängen och bevakar naturens skiftningar. Tänk att få dra på sig kläder och få hög musik i öronen och sedan ta en pressande och fettbrännande promenad! Då skulle jag gå runt vid kyrkan eller ta upp vid Smedsgården kanske, det är 7-8 km och så fint.

 

Jag har tyckt att bäckensmärtorna varit lite bättre nån dag, har försökt att ta korta, korta prommisar osv, det har känts härligt och jag har försökt njuta och verkligen uppskatta och suga in det positiva glimtarna! Efter att nacken varit riktigt besvärlig har det lättat lite. I går var jag på stora Gallerian med mamma och jag tyckte vi gick jättemycket och var in i flera affärer. Vi gick väl i en timme, men det kändes väldigt länge. Det kändes bra, gjorde inte ont och jag hade de nya skorna med kilklackar, mycket snyggare än mina prnationsskor men inlägg;-) På slutet kunde jag börja känna lite trötthetssmärta och framförallt började jag gäspa och bli väldigt trött. Jag sover otroligt mycket nu, somnar innan maken och sover 2-3 timmar ytterligare per dag!

 

Men så på eftermiddagen blev det väldigt jobbigt, kroppen värkte av trötthet och smärtorna kom. Det började hugga och skära i ljumsken, ett dovt pulserande smärta över bägge höfterna som om någon tryckte ned mig i sängen. Jag blev så där ledsen, det kommer över mig som en stark och hård våg. Den slår till mig och jag tänker att jag klarar inte detta! Vad ska jag göra?, smärtorna, dåligt samvete gentemot barnen och maken. Sedan hade jag tänkt att fundera och grejja med ommöblering av sonens rum. Det var jättejobbigt, Tog tillslut ett glas vin och ett varmt bad, då kändes det bättre och jag orkade samla mig och träna Pilates:-)

 

Jag är överfull av ångest för allt möjligt och det är svårt att hantera. Jag är otroligt känslig och sur och jag vill bara skrika och grina. I bland vill jag bara skrika åt alla att de måste fatta att det är skitjobbigt för mig. Varje eftermiddag måste jag göra något med dottern och det kan vara skitjobbigt. Som i går när jag har så jäkla trött och är helt slut. Men maken var tvungen att plugga utöver sitt heltisarbete...och jag står bakom och hejjar på...

 

I dag är det skarp smärta i höger höft, värker i ländryggen och ljumsken. Hoppas jag somnar nu så jag slipper känna det onda. Börjar bli nervös inför besöket på Strängnäs Ryggkirurgiska, rädd för ett nej, rädd för ett ja för då ska jag genomgå en stor operation! Om jag får ja, men ska vänta i ett år, hur ska jag och in familj klara det?

 

Jo, förresten eksemet är tillbaka i hårbotten och kliar som tusan(typiskt stressymptom). Nu har jag varit vaken i 2 timmar och kört en sväng till stan, nu ser jag dubbelt, kan inte läsa på skärm eller se på TV. Vad är detta? Jag vill göra så himla mycket! Fy fan vad less jag blir -låt mig leva och njuta! Var det därför jag ansågs som klok som yngre?, att jag fortare än många andra uppskattade och älskade livet? Jag följde det första grässtrået och luktade på det första björkbladet. Jag började jobba tidigt, redan som 14-åring, skaffade barn tidigt, var det för att jag inte skulle hinna med allt annars när detta helvetiska jävla skit och smärtor härjar runt!?

 

 

Fortsättning följer om ni vill...  /Pansen


Av Pansen - 13 september 2013 11:31

Efter regn kommer solsken, jag är därför bättre i dag. Intervjun gick jättebra, journalisten och fotografen var mycket intresserade och fascinerad av min bäckenhistoria. De tyckte båda att jag allvarligt skulle överväga att skriva en bok och föreläsa om min historia! De tyckte att jag var så bra att uttrycka mig i både tal och skrift. Behöver jag skriva att det gör otroligt gott för mitt självförtroende?  

 

Känns som det kommer bli en stor artikel, de filmade även för webb-tv. Jag får länka sedan när det publiceras. Jag tror och hoppas att jag fick fram essensen i det hela, för dålig kunskap om bäckenproblem, stort mörkertal och bättre vård och behandling. Samt hur jävligt det kan bli, att man hamnar i sängen trots att ens lyckliga liv pågår runt omkring.


Nu mår jag bra, är glad och har energi och är positiv och vill göra massor. Jag är så positiv att jag vill bortse från att nacken och bäcken fortfarande värker och är stel efter överansträningen. Så tråkigt att vila i sängen när solen skiner. Det är nu jag ska dra i tyglarna, tvinga mig att ta det lugnt, så att jag istället kan förbli i detta tillstånd i flera dagar. Inte "ladda ur" allt genom att göra allt lustfyllt...Livet fortsätter vänta på mig...Ja, tänka sig, så klok jag kan vara, nu ska jag leva upp till det också 

 

Jag vet att ni är många som gör som mig,  och tankarna: "jag måste, jag vill, jag vill passa på medans jag kan innnan smärtan kommer i kapp". Så jag råder er detsamma som till mig själv. Gå inte från ettans växel direkt till sexan utan "kör" på trean, fyran, vi kommer fram då mycket mer hållbara  

 

Okej, ska lägga mig i sängen och avlasta sedan ska jag ta min dagliga promenad i solen. Tänk för ett år sedan var det faktiskt otänkbart.

 

Kram 

Pansen

Av Pansen - 12 september 2013 16:10

Ihhh, i morgon kommer journalist och fotograf och jag ska berätta om min bäckenhistoria. Gulp, allt snurrar i en stor gröt i mitt huvud. Jag vill beskriva hur det var och är, men samtidigt inte få en massa "tycka-syndom" reaktioner för det ogillar jag skarpt, det leder inte till något, jag vill göra skillnad.


Mitt enda syfte med att gå ut i tidningen är att andra ska känna stöttning i att se att det finns fler som har samma problem med bäckensmärta. Att detta område måste fram i ljuset och vården måste bli avsevärt mycket bättre på att hantera oss! Jag har funderat för- nackdelar med detta att gå ut i tidningen i snart ett år. Det är inte så kul att bli igenkänd och berätta så ärligt och inte bra för kommande arbetsgivare, men fördelarna väger upp, jag kanske kan hjälpa andra i samma situation?  Det är  två män som kommer i morgon, så att beskriva tyngdkänsla och hugg i underlivet känns ju inte som något jag vill berätta. Eller att min diagnos ställdes genom undersökning i underlivet.  Får se hur jag gör med det...men det kan ju vara just den pusselbiten som någon annan kvinna behöver få läsa?!


Jag tänkte förresten på en viktig sak! När jag skriver "kämpa vidare" osv. till er är det ytterst viktigt att vi INTE kämpar mot kroppen och dess varningssignaler. Vi ska inte bli förbannande och straffa kroppen och misshandla oss själva! Vi ska kämpa för vår rätt till behandling och hjälp. Själv har jag ju inte alltid varit så klok utan jag har tagit ut min ilska på kroppen på just kroppen, haha inte intelligent. Vi ska kämpa för vår rätt till ett drägligare liv, inte kunna promenera i värsta power-walken...inte just nu det kommer sedan  


Lite fler vardagastips:

  • Ordna en pall/mindre stol som alltid finns i köket, den ska vara lätt att lyfta. Sitt när du plockar ur diskmaskinen. Jag har alltid en barnstol i köket istället för pall, tror den är lite lägre än en pall, så jag inte får yrsel när jag sträcka mig upp i skåpen.

  • När jag var nyopererad hade jag en högre ihopfällbar stol i köket då kunde jag sitta och laga mat, fixa på diskbänken osv.

  • Se till att avbryta sina "projekt i tid". Tala om för att alla att du VILL egentligen plocka, flytta och städa undan allt på en gång men det går inte. Exempel: Jag har flyttat en bokhylla. En ddag tömde jag den på böcker. Avvaktade sedan flyttade jag bokhyllan genom att dra den på fleccefilt. Avvaktade många dagar för jag hade ont. I går ställde jag tillbaka alla böcker. Det har sett förjävligt ut i det rummet men jag har arbetat med att inte se det utan att inse fakta jan kan inte göra allt på samma gång! (duktigt va?)

  • Jag har insett att bara att lyfta fram och tillbaka en dammsugare ur städskåpet är tillräckligt för ett törr bäcken. Nu står den framme hela tiden, med sladden i så att jag enkelt kan dammsuga bara i köket. Visst, fulare att den syns men jag har "gömt" den lite bakom en fåtölj men inte så mycket att jag måste anstärnga mig för att få fram den!

Min läxa från kuratorn denna vecka är att "sova på saken". Att jag inte ska vara så impulsiv bara för att jag råkar må bra och ha en massa energi en dag.   Mycket klokt tycker jag. Kursens syfte är att vi ska lära oss leva bra trots kronisk smärta och att hitta balansen i vardagen. Just nu är det så fruktansvärt mycket smärta för mig under dagarna på kursen att jag inte kan vare sig hantera eller balansera den. Jag ligger mer i vilorummet än deltar.


I går tänkte jag sjukanmäla mig på morgonen men upptäckte att jag hade broschyren med telefonnummer kvar i skåpet på sjukhuset, så jag åkte dit ändå. Men efter några lektioner berättade jag iaf för min sjukgymnast när hon frågade hur jag mådde. Hon sa åter igen:

- Kom i håg att du är här på din egen skull och inte för att bryta ned dig själv! Stå hellre över nästa lektion så det inte blir som förra onsdagen när du blev så dålig att du knappt kunde prata.


Så jag väntade 45 minuter och kände efter och beslöt motvilligt för att "ge med mig". Jag var ju trots allt tvungen att orka mer än kursdagen eftersom jag skulle hämta dottern och hennes kompis på stallet kl. 17.00 Så jag "skolkade" från lektionen. Dels skulle det varit en promenad på nästan 2 km och mitt bäcken var som förr, som innan operationen, att benen vek sig och huggsmärta i ljumskar, höfter och ländryggen på grund av överansträning. Så jag låg i vilorummet istället och hade helt enkelt jävligt ont i bäcken, nacke och huvud. Samt att de flesta större leder "tokvärkte" och jag fick åter feber!


Jag kan inte göra något när jag kommer hem och är helt tom och slutkörd i flera dagar innan det är dags att börja kursen igen. Det här var inte min plan, så här hade inte blivit om inte min nacke hade "kraschat". Nacken har inte varit så dålig sedan ridolyckan! Självklart funderar jag om mina "buktande diskar i halsryggen" blivit ett diskbråck för det känns faktiskt så. Kuratorn sa att jag skulle söka mer fakta istället för att lyssna på min rädsla. Tyvärr gjorde jag det och insåg att alla i släkten på mammas sida har trasiga nackar med svåra besvär  Min mamma och morbror är dessutom stelopererade i sina nackar och blev då mycket iofs bättre, men nackoperationer är tyvärr precis som med bäckenoperationer - ovanligt och omtvistat. Så bra att jag stannade upp och sökte fakta, men synd nog var det inte bra fakta denna gång  


Nu vilar jag i dag, har gått en sakta promenad som ländryggen mådde jättebra av. Jag ska vila och hoppas "läka" tills på måndag igen. Ska bara ladda för intervjun i morgon! Jag ska kämpa för att må bra, inte kämpa emot min kropp...tror det ska bli mitt nya mantra nu när jag äntligen fattat vad min kloka storasyster menar  


Älskar er kram

Pansen   

Av Pansen - 5 september 2013 16:15

Ända sedan smärtkursen började har jag haft tung sprängade huvudvärk och nackvärk. Haft svårt att hitta något läge där nacken inte gör ont. Men det har varit så kul och stimulerande att få nya bänner att få teorilektioner och att få höra andra beskriva samma saker som jag själv funderat över (sämre minne, tappar osd osv) Men det enda som fått mig glömma smärtan i bäcken/nacke är när jag rört mig... och jag har ju rört mig en hel del på denna kurs.  

 

Vattengympa, "vanlig" gympa, motionscykel, Pilates. Så himla kul och tänk vad stark du blir, kämpa på!, alla här på kursen har ont och "de gör ju allt", tänk inte för mycket följ schema och gör det du ska! har min hjärna sagt. Sedan har varningssingalerna kommit med plötsliga insomningsbesvär, vaknat 1 timme innan jag ska upp osv, tappat aptit på grund för hög smärta och denna enerverenade värk i hela kroppen som jag kallar EDS-värk. Men jag har tänkt: "okej, detta är jäkligt tufft, men det går kanske över snart det är säkert lika för alla" samtidigt har jag tänkt "det går går inte, jag hinner inte återhämta mig, det blir för mycket av allt det goda" Jag har också tänkt att teamet skulle ju säga till om jag gjorde saker jag inte får och jag har ju sagt till både sjukgymnast och kurator att nacken inte varit så dålig på 2 år och att jag har väldigt ont. Under vattengympan höll jag armarna över vattenytan för att minska belasntingen på nacken men då sa sjukgymnasten till mig att sänka dem för att få motstånd jag tvingades säga inför hela gruppen att jag hade så ont i nacken, men jag lydde och tänkte att detta gör jag inte om, men jag såg till att vinka armarna i alla fall så att motståndet minskade.

 

På hemmaplan berättade jag förra veckan för min man om min oro över nack- och huvudvärken han sa:

- Äsch, dra inte för stora växlar nu bara för att du fått ont i nacken. Det är ju bara nu när det är tuffare träning.

- Men jag har ju haft ont hela sommaren! Jag vet inte hur jag ska komma ur detta med nackkramp och fruktansvärd huvudvärk. Jag har ju gått på muskelbehandling och blivit jättebra och sedan har krampen vuxit och brett ut sig för att leda till nackspärr och jag har behandlat och tagit muskelavslappnande hela sommaren för att det överhuvudtaget ska fungera.

- Oj, jaha, då har du verkligen dolt det väldigt bra, svarade han.
Det är liksom mitt dilemma, å ena sidan har jag lyckats med min plan. Jag har lyckats att inte "störa" familjen allt för mkt med min smärta och vi har kunnat njuta mycket av sommaren. Men samtidigt kommer ju sådana kommentarer såklart att jag liksom ska "köra på" och det blir ju fel för det klarar jag ju så bra själv att bita ihop alltså  Tyvärr är nog både min man och jag likadan på det sättet att vi sluter oss när vi har det jobbigt och frågorna växer och rädslan osv och sedan exploderar det. Det exploderade för mig igår, inför alla på smärtkursen!

 

Vakande med tung huvudvärk och nackvärk det var så starkt att jag inte riktigt kunde känna hur det kändes i bäcken/höfter osv. Jag kunde inte cykla på motionscykeln för huvudvärken som bara ökar vid ansträngning men jag gjorde mitt Pilates extra noga med alla "bäcken" övningar och bytte alla sit-ups mot andra övningar. Jag hade så ont i nacken där jag låg på mitt matta och jag blev rädd så jag låg där och pressade kroppen och grät så tyst och fint. Jag glömde tiden jag tror jag körde i 40 minuter istället för 20! Jag undvek noga min sjukgymnast för jag ville verkligen inte få frågan hur jag mådde och hur det gick. Efter det hade vi lektion och då kom huvudvärken och sprang ikapp igen och gav igen för alla träning den fått utstå  . Jg har faktiskt minnesluckor från stresslektionen som följde. Men jag minns att läraren undrade om jag gått, men då satte jag satt på huk på golvet med händerna över huvudet för jag hade svårt att ha ögonen öppna på grund av ljuskänsligheten. Det enda jag kunde tänka på var att ta mig till min naprapat under lunchen. Tur han känner mig för jag kunde knappt prata när jag kom in och tydligen så skakade jag av smärta. Han tyckte att jag var varm och tog örontempen som visade 38 i bäge öronen, vilket gjorde honom bekymrad.

- Det är så här min kropp gör vid stark smärta eller om den anser sig vara överansträngd, jag har hört att flera smärtpatienter är så här.

Naprapaten gjorde som vanligt underverk och fick domningarna och kraftlösheten i höger arm att släppa! Han tog även bort den irriterande öronvärken. Han sa att nackproblem kan även ge tinnitus, så okej, då vet jag varför det tjuter och brusar så vackert i mina öron också  Han får bort krampen i nacken och jag kan röra huduvet som jag vill igen. Skyndar mig tillbaka och upptäcker att lektionen börjat för 8 minuter sedan, shit, jag har inte mobilnummer till någon så jag kan förklara. Jag ser "min" grupp precis gå ut genom dörrarna i andra änden av sjukhuset det är mega långt. Jag kan bara inte skolka så jag börjar JOGGA ikapp dem och det gör jag också. Vi ska ha kroppskännedom och lägga oss ned på madrassser. Jag sätter mig ned och då PANG, kommer huvudvärken ikapp mig igen och ger igen för språngmarschen. Jag knappt prata, jag kan inte röra och definitivt inte lägga mig ned. Sjukgymnasten frågar om jag ska avbryta och gå tillbaka. Men jag kan inte tänka mig att ens vända på huvudet så jag bara sitter där och hon låter mig vara som tur är. Helt vidrigt, jag har varit sådär förut, det var i oktober när jag låg inne 4 dagar på akutavdelningen för att ryggmärgsvätska läckte (postpunktionell huvudvärk) ut när det tog prov (LP). När jag rest mig upp och gått några steg håller jag på att svimma och så brukar det inte bli. På vägen tillbaka kände jag samma sak igen. Jag får lägga mig i vilrummet och trots att jag säger att de inte ska bry sig och att de inte får hämta min sjukgymnast så är det väldigt skönt att hon ändå kommer två gånger. Jag hade inte tagit Paraflex eller morfin på hela dagen för jag ville att naprapaten skulle ha bättre förutsättningar (vilket han sedan sa bra var dumt för han hittar och känner ändå). När smärttopparna börja dala och jag känner den underbara känslan av att smärtans område minskar allt mer och mer kommer ilskan av misslyckande och jag blir så himla ledsen. Det som är bra med att gråta är att spänningar släpper än mer så när jag ska hem för att de stänger 16.00 är det riktigt bra.


Thomas Torstensson min ordinarie sjukgymnast ringde idag och som vanligt kändes allt så mycket bättre sedan. HAn är forskningsledig och skriver en avhandling om bäckensmärta viktigt, viktigt eller hur? Men nu är det vila och läka ihop som gäller jag tror att febern kanske kan vara borta på lördag om jag tar det lugnt. Nu ska smärtteamet träffas och så får de fundera hur mitt schema och träning ska se ut...så inget ont som inte har något gott med sig (stämmer ofta). Men jag känner snälla kan ni inte bara steloperera min nacke också? Om inte den vore så jävligt överrörlig skulle jag inte ha sådan här stora problem med den. Tyvärr har ju halva släkten samma problem och min mamma har stelopererat sin nacke och även min morbror...och både jag och syrran skulle också behöva en...Tur att jag döpte bloggen till steloperation så kan jag ha kvar den och skriva om vägen tillbaka efter en steloperation av nacken, haha.


Kram och Kärlek

Pansen

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2023
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards