Inlägg publicerade under kategorin Operationsberättelse

Av Pansen - 25 januari 2013 08:53

I går var jag helt väck, orkade inget och bara somnade om hela tiden. Det är mer stelt och smärta i vänster höft/ben nu än för en vecka sedan och jag har t.ex svårt att klä mig. Jag vet inte hur länge svullnaden kan tänkas vara kvar?

 

Men den har ju minskat otroligt mycket, men det är en hård knöl som en grapefrukt kvar och den gör att hela benet känns stelt och är svårt att böja. I går kom svärfar-läkaren förbi, han hjälper oss mycket nu att skjutsa och hämta barnen eftersom jag itne kan köra bil än, han frågade hur det var med "fotbollen". jag sa att den är mindre men att det gör jätteont ändå.

 

- Ja, det förstår jag verkligen. Men hur är det med ditt blodvärde då? Det kan ju ha minskat en del när du hade så stor blödning. 

Toppen, tack tänkte jag, så säger vi att det är mitt järnvärde som sjunkit och det är därför jag bara vill gråta, sova och att huvudet tokspränger varje dag. Jag sa det till min man i måndags att jag ville äta lite järn eftersom jag är så känslig för svängningar och värden som förändras. Så idag ska jag be min man köpa järn eller så väntar jag till i morgon då jag ändå måste till sjukhuset för en bokad magnetröntgen (MR) av hjärnan. Hur sjutton ska jag kunna ligga still på rygg en timme under MR...Ja, ja det är bar att pina sig. Nu fortsätter min opererationsberättelse.

 

Torsdag 17/1 kl 14.30 Vaknar jag av att flera personer håller på att rättar till sladdar och pratar med mig…

- Anna, nu är du i din säng igen på uppvaket efter operationen.

Det är så bra att de säger det på en gång för man är ofta ganska förvirrad första tiondels sekunden. Jag försöker sätta mig upp eller vrida mig, men jag sitter liksom ”fast” av både smärta och apparater. Jag motstår min starka reflex som jag alltid får: att slita bort pulsmätare, blodtrycksmanschett och syrgasgrimma. Känner en kraftig våg av illamående skölja över mig, tror någon frågar om jag mår illa och jag svarar ja. Tror jag får en spruta i droppnålen mot illamående.

 

Somnar om…känns som de genast väcker mig igen…14.40…kan du titta på mig? säger en sköterska…Det är en ansträngning, man är liksom sååå trött men jag kisar i alla fall emot henne. Hör sköterskan säga till någon…”Nä, hon har precis vaknat, ingen idé ännu på en timme”. Kanske hon pratar med folk från avdelningen dit jag ska sedan eller med Sturesson?

 

14.45 får jag något mot smärtan, tror det bara är typ starkt Alvdeon . Somnar om…Får två varmvattenfyllda gummihandskar, det är jätteskönt för jag fryser lite, lägger de ena mot halsen som svider och bränner efter intuberingstuben jag haft i halsen under operationen.  Längtar efter en Bafucin som jag har i mitt klädskåp. Jag drar av mig syrgasgrimman för det svider med den kalla luften som blåser in. Det smakar och luktar precis som innan jag sövdes (starkt lösningsmedel), vet inte om det är syrgas eller den där starka smärtlindrande medicinen som gör det så.

 

15.10 Jag lyckas vända mig lite till höger sida, shit, vad det känns svullet och stelt på nyopererade vänstra sidan och större skulle det bli…Är du kissnödig?...Nä, säger jag och kommer samtidigt ihåg hur trassligt det blev förra gången med tappning och KAD och urinvägsinfektion…Snälla urinblåsa fungera, ber jag tyst. Jag har tagit av mig syrgasen, är det okej? Undersköterskan gillar det inte, men jag kan bara inte ha den på mig…Jag får ett gott glas Proviva blåbär. Jag håller redan på att få första  av två påsar med antibiotikadropp som är obligatoriskt.

 

15.15 - Är du verkligen inte ett dugg kissnödig, nu är det två sköterskor vid min säng, det börjar ha gått ganska tid nu sedan du kissade senast…11.15 det är 4 timmar sedan…Jag har ont och sköterskan går nu och hämtar en morfinspruta, hon tömmer halva och avvaktar. Suck, ingen effekt, sköterskan ger mig resten. Det är som kramp hela baksdian av vänster ben och jag försöker massera, samma känsla som det blivit varje gång.  Jag får ett glas Proviva till och de scannar blåsan med ultaraljud…520 ml deras ”gräns” är 300 ml…De drar ut mig i sängen alldeles utanför toaletten och säger att under tiden ska ringa avdelningen så jag får komma tillbaka. Det vill jag alltid, där har jag mina mediciner som fungerar läppbalsam och hudlotion (jag är så torr att de kittlar i huden).

- Oj, vad är det som gäller nu då, har inte din läkare varit här undrar den ena sköterskan.
- Nä, säger jag som inte vet att Sturesson redan varit till mig på uppvaket men jag sov djupt då så han fick gå. Men jag vet att jag får belasta 30 kg på den nyopererade sidan. Jag har ju redan opererat den andra för 7 veckor sedan.

- Åh, så bra att du visste det.


Jag måste godta sköterskornas vänliga armar att stödja mig på och även att den ena håller i min droppåse, jag ville gärna hålla den själv, i munnen, haha. De drar på vattenkranen och jag försöker blunda och andas, tänka på sommaren jag vill inte att det ska bli något hjärnspöke av detta…Plötsligt känner jag mig kissnödig, Yes, men va? Tre droppar var det allt? Dumma blåsa…Sköterskorna hjälper mig tillbaka och säger att de kanske måste tappa mig på urin, det är inte bra om blåsan blir uttänjd. Nä, snälla säger jag, jag har nog större blåsa än genomsnittet för jag kan hålla mig länge och jag berättar om förra gången, att det blev likadant och att jag fick åka hem med kateter. De känner medlidande för mig och säger att jag får en halvtimme till på mig och erbjuder fika så jag kanske slappnar av.

 

Skit, jag får inte åka tillbaka till avdelningen. Jag känner hur min migrän gör sig påmind igen och vet att jag snarast måste ta en migräntablett. Jag får härligt svartvinbärste och mackor och jag unnar mig en sockerbit vilket jag tycker jag är värd. Trettio minuter har min blåsa på sig att börja samarbeta och sluta trotsa och tjura. Jag får mer påfyllning av morfin och nu äntligen tas den värsta smärttoppen bort.

 

Jag vill ju så gärna kunna klara mig själv och inte att det ska behövas två personal för att jag ska gå på toaletten igen. Frågar om jag får använda mina kryckor trots den sterila miljön. Just när jag ska bita tag i droppåsen tar sköterskan den och skrattar, du behöver inte tänka så där vi hade gärna kört dig ut i sängen igen också. Äntligen börja min blåsa samarbeta, inte fullt ut, men fullt tillräckligt. Jag scannas igen och nu är det 220 ml kvar och de säger att de kan ”släppa mig”. Jag blir så glad för migränen ökar och ökar, jag tål verkligen inte att vara utan vätska 4 timmar som det blev på förmiddagen. Bannar mig själv att jag inte sade till hur känslig jag är för de två tidigare gångerna läste de i min journal och jag fick vätskedropp tidigare. Men samtidigt är jag dum igen för i skåpet ligger min migränmedicin och eftersom jag inte klarar själv att ta fram den, ja, då blir det inget för jag vill inte be om hjälp!

16.30 Sköterskorna som varit med mig hela tiden på uppvaket kör mig upp till avdelningen, tar i mina händer och önskar mig lycka till. De känns så ärligt omtänksamma.

Jag ser en brun lite påse på mitt sängbord, vad konstigt, vad gulligt har min man lämnat den?
- Tepåsen är från en tjej som varit här flera gånger i dag och frågat efter dig, hon har precis gått.
- Men åh, det är ifrån en läsare på min blogg, jag skriver om de här steloperationerna och hon har också träffat Sturesson nu. Känner en varm skön känsla i hjärtat, tepåsen betyder jättemycket. Jag tar min migränmedicin och en rejäl dos av mitt flytande morfin och ringer sedan min pappa och mamma denna gång är jag pigg och inte helt omtöcknad som sist då jag bara skickade ett sms till dem. Sedan ringer jag min man som sitter på ett närliggande hotell och ber honom komma och hälsa på. Sedan SMSar jag bloggläsaren och tackar för teet och vi skriver om hennes möte med Sturesson och att det snart är dags för henne att opereras.

Sturesson kommer vid 18-tiden och säger att jag blödde mycket och att han inte kan svara hur operationen gått först han ser röntgenbilderna i morgon. Men jag minns att jag svarade honom om att ”jag mår toppen och att bara känns väldigt svullet på vänstra höften”. Hmm, i dag en vecka efter svarar jag inte att jag mår toppen, det är så lustigt alldeles efter en operation är jag som typ lycklig att jag vaknat och lite smärta räknar man ju med, jag är iaf väldigt uppåt efteråt. Jag har dock som kramp i hela vänster baksida av rumpa, lår och vad och tänker be min man om massage så kramperna lättar.

-          Ja, det är så gulligt att din man följer med varje gång, säger Sturesson och jag håller med, han är verkligen ett stort stöd.

 

Jag ligger och funderar om jag ska orka byta om från landstingskläderna till mina egna, så jag ser lite bättre innan min man kommer. Men så tänker jag sjutton också, jag har precis opererats, skit i samma om jag ser hemsk ut just nu. Men jag haltar ändå in på toaletten och smörjer in mitt torra ansikte, släpper ut min fläta så håret blir lockigt och sminkar mig lite. Jag reagerar på att min rumpa liksom sticker ut som om jag hade en liten vänster sida. Jag får bilden av de tecknade Tom & Jerry och deras matte, man såg bara underdelen på henne jämt, stor, tjock med en massa valkar och klänning där valkarna dansade fram och hon i sjaskiga tofflor.

Min man kommer och vi gapar tillsammans över svullnaden, det är som en halv fotboll och den bara växer och växer. När jag lägger mig på ryggen ligger jag snett för svullnaden är så stor och hård att jag tippar, haha. Skönt att få en massa vatten maken fyller på tillbringaren flera gånger och jag är så otroligt törstig. Krampen baksidan av benet har släppt så jag behöver inte tigga om någon massage.

 

Kl.19.00 går min man och en sköterska kopplar på den andra och sista antibiotikapåsen, Cloxacillin, tror jag det hette. Så, skönt då kommer jag slippa droppslangar på natten för det är så lätt att trassla in sig i dem. När jag ska gå på toaletten slänger av mig täcket och ska eller om jag hinner vrida benen en aning känner jag hur vänster knäskål glider ut läge en sekund och sedan tillbaka till rätt position. Typiskt, j-vla knä, det är bara några veckor sedan det hände med höger knäskål.  Jag stäcker mig efter knäskydden som jag lagt på sängbordet och bannar mig själv att jag inte satte på mig dem på en gång så tar jag droppåsen i munnen för det går inte att skjuta en droppställning när man har kryckor och beger mig till toaletten. Nu känner jag verkligen hur hård och stor svullnaden är och jag känner smärtan på höger sida och tänker att denna gång kommer det verkligen bli tufft, att belasta en högra sidan som jag haft kontstans smärta i flera år och som opererades för typ 7 veckor sedan och inte är vare sig läkt eller rehabiliterad, nu ska den sidan ta all belastning. Precis som förra gången svider det rejält i armen efter en stund med antibiotikadroppet och jag minns att det varit likadant de tidigare gångerna.

 

Vid 22-tiden har jag druckit 3 liter vatten och börjar äntligen känna mig nöjd, haha. Men det börjar göra mer ont igen och även migränen gör sig påmind och jag kan inte ta mer av den bästa migränmedicinen Zomig då maxdosen på två tabletter per dygn redan är avverkad. Jag får ta Treo Comp som b.la innehåller koffein, blä, nu kommer det bli svårt att sova. Jag fyller även på med morfin och efter en timme av ”shit, nu gör det jätteont och ska jag måsta larma på knappen, det har jag aldrig” så lättar smärtorna och jag känner hur jag riktigt kan andas ut och pusta, så skönt. Jag är ensam på rummet så jag slår på TVn och men stänger ändå av allt ljud och letar efter program med textning. Det känns skönt och bra och jag längtar hem till min mjuka säng.

 

Kram kram 

ANNONS
Av Pansen - 22 januari 2013 01:45

Vi släckte lampan i sovrummet för två timmar sedan och jag legat och läst min mysbok länge, ända till midnatt. Efter en stund mindes jag att hade en god stor chokladpralin i ett mycket prassligt papper. Sakta, sakta drog jag isär pappret, lade i från mig pralinen, väntade, nä, maken rörde sig inte.

 

Då likt en orm som hugger sitt byte skakade jag snabbt ur chokladen. Väntade, mannen orörlig. Så låg jag där och bet små bitar och läste min bok. Det kändes busigt liksom att smyga i sig choklad som ingen annan i familjen vet om, att man suger på choklad vid midnatt efter att man borstat tänderna. Men det var så gott och mysigt att bita en bit, låta den smälta i munnen och läsa mysboken (för förmedla boktiteln i morgon). Dock kände jag inte den välbekanta tröttheten komma utan istället så inspireras jag av bokstäverna, meningarna och berättelsen. Så då bestämde jag mig för nästa busiga idé, att stiga upp och skriva på bloggen, haha ja, jag är en lättroad person nu för tiden, ge mig en chokladbit vid midnatt bara, haha. 


Då uppstår nästa dilemma; att smyga ut ur sovrummet utan att väcka den sovande mannen och det med kryckor! Det första blev att vända mig från mage till rygg och sitta upp utan att pust, ouff, puh, som jag tyvärr låter ofrivilligt när mitt jätteblåmärke med grapfruktssvullnad trycks till. (Ja, svullnad ifrån fotbollsstort till grapefrukt= stort framsteg) Moment 1, lyckades. Moment 2: få med mig skrivboken ut ur rummet, där det står stödord som behövs om torsdagens opereation. Skrivboken är tjock och försöker jag klämma fast den i kryckans handtag kommer jag antagligen tappa den med ett brak i golvet, varpå mannen vaknar och de två sovande katterna...Hmmm, erkänner att det knappast är någon sexig syn precis när hela jag är som ett blåmärke, men trots det har jag inga kläder på mig och alltså inga fickor att stoppa skrivboken i...Aha, tar försiktigt, försiktigt kryckan och stäcker mig efter trosorna och pyjamsbyxorna och halar in dem till sängen och kränger på mig dem utan att utstöta minsta aj, oj. Stoppar skrivboken bak i trosorna och nu börjar gången som på kryckor som måste var ljudlös! Yes, yes jag lyckades drar igen dörren, katterna tittar förvånat på mig och ser förvirrade ut, ska de ligga kvar eller följa med och se vad för tok matte hittat på? Ja, nu är jag i alla fall här framför datorn och har precis lärt mig smyga med kryckor  


Det andra jag upptäcker plötsligt är att jag känner igen mina tankar tack för det. Nu kanske chocken som kroppen kände efter operationen har lagt sig. Dessutom kom jag precis på att jag "hann" inte med att ha min vanliga PMS så jag hade säkert förskjutet den också osså kom allt inramlandes över mig på lördagen, så tokigt och skönt att nu kanske jag står på första steget av trappan, trappan med steg som ska leda mig på vägen tillbaka till ett "normalt" liv igen, jippi!


Ja, nu när jag äntligen har skrivboken så kan jag ju börja berätta om torsdagens operation den 17 januari då min vänstra bäckenled fixerades. Jag skrevs in 9.45 och fick träffa en sköterska i korridoren som frågade om vikt och längd och sedan fick jag det blå-vita armbandet runt höger handled med mitt namn och personnummer. Jag fick en mapp med min journal och instruktioner att ta hissen upp till dagkirurgen. Anmälde mig där och sköterskan sa att jag skulle förbereda mig på att få vänta ett bra tag. Tänkte precis skriva att jag inte var nervös men jo, det var jag nog lite ändå för jag var i alla fall kissnödig hela tiden, haha. Det var skönt att min man var med även denna gång då kan jag liksom småprata med honom när jag känner mig nervös så skingras tankarna. Vi passade på att drömma om sommaren, om vårt nyinköpta sommarställe och om hur jag kanske kan ha mycket mindra smärta då.


kl.11.05 Nr 6, säger en sköterska och det är jag, puss, puss på mannen och hej då. Jag visas in i ett bås med säng och låsbart skåp. Sköterskan ger mig en vit lång skjorta, vita långa hemska tubsaker som de kallar stumpor, samt ett par "trosor", alltså herrkalsonger är mer rätt namn. Hon lämnar även över ett blått hårnät och säger att det kan jag vänta att dra på mig till jag är utanför operationssalen. Jag får även ett par blå skoöverdrag som jag ska ta på mig om jag ska gå på toaletten. Är tackam för deras noggranhet med steril miljö. Jag byter om snabbt som ögat och trycker in min stora ryggsäck, kläder och handväska i skåpet och hänger nyckeln på droppstället som sitter fast över sängen. Går en sista gång på toaletten 11.15 och ber snällt min blåsa att vara snäll i dag, att den måste vakna efter operationen att jag inte vill bli tappad eller få kateter denna gång. Smyger tillbaka till sängen och en till trevlig sköterska kommer och frågar när jag åt sist? 19.00 i går kväll, lite godis och sedan helt fastande enligt ordination från midnatt. Jag drack 08 i morse, ett glas apelsinjuice och ett glas äppeljuice svarar jag. Hon blir liksom tyst och mumlar...och jag tänker men de sa ju två glas söt saft vid 08? Hon lämnar rummet och jag hör henne börja samtala med en läkare, kanske "min" läkare Sturesson...

- Vi har gjort mätningar, dricker patienten 1 liter vatten så är magsäcken tömd på det vattnet på en timme därför säger vi så. Ja, ja det var ju inte mjölk ialla fall det tar 6 timmar för magsäcken att tömma det!

Åh, shit tänker jag, shit, shit jag tog ju te också och mjölk av bara vanan, shit, det fick jag ju inte, 6 timmar i magsäcken, gulp...Jag säger inget...men tänk vad man får lära sig när man ligger och lyssnar tänker jag även samtidigt som sköterskan kommer tillbaka. Aha, det var MIG de syftade på;-)

- Det var väl inte fruktkött i apelsinjuicen!?, frågar hon.

-Nä, svarar jag och jag vet ännu idag hur det var med det där fruktköttet och den där skvätten mjölk jag drack nämnde jag inte ens. Hur kunde jag vara så klantig bara för att jag genomgått några operationer är jag ju inte värlsdvan precis dessutom otroligt pinsamt och jag hade kunnat blivit mycket illamående i onödan!


Jag får inget besök av narkosläkaren denna gång och heller inga roliga piller som pre-medicinering, bara en vanlig Postafen mot illamående. Jag hör Sturesson ute i korrisoren förklara för en SSK att jag är så "ordentligt" medicinerad redan. Sedan kommer han in till mig, glad och trevlig som alltid. Han frågar om min smärta just nu och jag säger att den är okej och han påpekar även för mig att jag är så smärtlindrad av allt morfin jag står på. Jag berättar att jag faktiskt sedan förra operationen halverat alla morfindoserna och det tycker han är fantastiskt bra. Han ritar ett kryss på min vänstra höft.


Jag försöker läsa lite i en tidning, men jag känner hur det börja molvärka i tinningen och flimra för ögonen, shit migränattack på ingående! Jag visste det, jag tål inte att vara utan vätska för länge och nu har jag varit helt utan vätska i 4 timmar, det tål inte min kropp! Vid första operationerna hade sköterkerna antecknat det så jag fick dropp tidigare än denna gång. Det har hänt förut och vid en operation höll jag på spy ner hela sterila salen för migränattacken som kom av vätskebristen var så otroligt kraftig. Det fick skynda att försöka söva mig och det har jag också lärt mig, jag är "svårsövd" dvs det tar ovanligt lång tid och mycket sömnmedel innan jag somnar. Jag fumlar fram ett migräntablett som smälter på någon sekund på tungan, snälla, snälla vänd tillbaka j-vla migrän.


Så rullas jag äntligen in i slussen bredvid operationssalen och två trevliga sköterskor småpratar med mig. Den ena har jag träffat tidigare och hon känner igen mig. Jag får droppnål på vänster hand och tre klisterlappar med trycknappar som fästs på framsidan, detta för att kunna övervaka hjärta med EKG. Hon frågar om jag är frusen av mig och mitt råd till er, svara alltid JA. Då får ni extra täcken och det är super, det är bara att ta av sig om det blir för varmt, men det är mycket svårt att be om extra täcken när man fryser, man vill ju inte besvära med en sådan sak. Jag har provat bägge delarna och råder er därför att säga att ni är frusen på den frågan;-) Hon frågar om jag kan böja bak huvudet och jag säger att jag kan böja på det men att jag har en nackskada och säger kort hur jag flög över en häst, hinder och landande på huvudet. Här var jag inte lika tydlig som förra gången och jag fick precis som första gången jätteont i nacken och migrän som följd. När min nackskada provoceras blir det som att uppleva dagarna efter olyckan igen:-( Hon berättar även denna gång om hur konstigt det är när man sövs, att man somnar på studs och vaknar sedan i samma säng igen. Den manliga narkosläkaren som också känner igen mig kommer och hälsar och sedan blir det dags att gå in till operationsbordet.


Den snälla, trevligaste sköterskan sätter sig bakom mitt huvud och pratar hela tiden om vad hon gör, sätter på pulsmätare på vänster hand, blodtrycksmanchett på höger arm och säger att den trycker extra hårt första gången och att den gör det automatiskt. Hon fäster sladdarna till EKG-elektroderna. Den andra sköterskan kopplar på ett dropp. Den vänliga sköterskan förklarar att i masken är det bara syrgas, vill jag hålla masken eller ska hon? Mitt råd till er som läser HÅLL I MASKEN SJÄLV förra sköterksan tryckte den hårt runt min näsa och mun och jag fick småpanikkänslor för jag kunde inte andas. Så jag håller i syrgasmasken själv och jag behöver inte alls hålla den tryckt mot mun och näsa.

 

- Det luktar lite konstigt, du vet vi har inte vädrat den sedan du var här sist. Jag garvar, vad bra hon är som pratar så tydligt och lugnt och skämtar. Mmm, masken luktar konstigt.

-Nu får du först ett medel rakt in i blodet som är emot illamående, sedan börjar vi spruta in ett starkt smärtstillande medel, det kan smaka lite illa i munnen, det kan ge hjärtklappning och du kommer bli snurrig, lite som att åka berg- och dalbana. Gillar du det? Säg till när du känner att det börjar snurra. Ge 2 nä 4 förresten säger hon till den andra sköterskan.

De börjar spruta in, precis som alla tidigare gånger snurrar det inget för mig och jag funderar på vad jag egentligen tycker om berg- och dalbaner, de kan vara mysigt, men å andra sidan brukar jag ju så lätt bli illamående.

- Känner du inget nu heller?

- Nä, säger jag.

- Medelet tog nog en väg ned till fötterna först, sa hon skämtsamt.

Det är lite konstigt det där, när man ser och hör hur sköterskerna väntar på att jag borde reagera och hur jag själv ligger och känner efter men inte känner något. Narkosläkaren lyfter på huvudet ifrån datorskämren och tittar på mig och jag gör så gott jag kan och väntar jag också...

- Du tycker kanske inte om berg- och dalbanor du säger hon skämtsamt när de tömt hela sprutan. Hon nickar till den andra sköterskan att fortsätta med sömnmedel till  mig. Det kanske är som med djur de envisa somnar inte på en gång, de stretar emot, tja, det kan ju verkligen stämma på mig, haha.

- Nu känner jag lite, säger jag samtidigt som det smakar starkt lösningsmedel i munnen och hjärtat dunkar till lite kraftigare några slag och sedan ser jag de välbekanta knapparna på lampan bli en aning suddiga, som ett migränanfall ungefär.

-Då håller jag i masken istället, du kan lägga in handen under täcket på magen istället. Nu blir det så där konstigt du somnar och vaknar i din säng igen sedan. Sov gott, säger den vänliga sköterskan.

- Mmm, säger jag, men är ändå förundrad över hur länge jag tittar med ögonen och för fjärde gången ser jag operationsspersonalens reaktioner, jag är en seg tjej minsann, haha.


Vet ni vänner, nu har jag faktiskt blivit lite trött om inte annat så erkänner jag att det gör väldans ont att ha suttit så länge här på stolen. Jag fortsätter min spännande operationsberättelse imorgon, haha;-)


Kram kram

Pansen

ANNONS

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

37 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se