Inlägg publicerade under kategorin Symptom

Av Pansen - 7 januari 2015 10:22

Jag är mycket glad och tacksam för en ny läsarberättelse eftersom jag tror att det finns många andra läsare som vill ta del av den. Kommentera gärna för det är modigt att berätta och ge mig tillåtelse att publicera  . Här kommer den och mitt svar till läsaren publiceras imorgon. Kram Pansen

 

 

Jag har tidigare gjort en diskbråcksoperation, en steloperation av ländryggen samt diskbyte och rensning av trång ryggmärgskanal, men smärtan blev om möjligt ännu värre efter L5-SI fusionen. Efter mer än ett år på väntelista fick jag äntligen göra min I FUSE (samma slags steloperationer som Pansen genomgått). Kirurgen som gjort alla mina operationer, är en oerhört skicklig läkare, men socialt sett är han en mardröm (man får i princip dra ut tänderna på honom för att få information). Hur som haver! Det bestämdes att jag skulle få vänster sida gjord och vid återbesöket tre månader efter, skulle han avgöra om även höger måste göras.

 
När jag vaknade efter narkosen kände jag direkt att det var rätt operation, trots att jag var nyopererad och han även tog ut de fyra skruvarna från ländryggen han satte in förra gången, så mådde jag väldigt bra. Hade mycket morfin i kroppen som hjälpte, men efter förra ingreppet (steloperation av ländryggen) vaknade jag av att det gjorde ÄNNU ondare, så jag blev glad för att det inte var som sist.
 
I ungefär de tre första veckorna mådde jag riktigt bra. Självklart var man begränsad och kunde inte sätta på strumpor och gå på kryckorna så stadigt, men smärtan var under kontroll. Enligt instruktion var det kryckor som gällde de närmaste åtta veckorna och jag fick belasta den opererade sidan till hälften samt följa  ett sjukgymnastikprogram. Doktorn sa att det var helt ok att sitta och ligga, och helst skulle jag röra mig så mycket som möjligt för att få tillbaka musklerna som förtvinat under åren (där hade han fel, att sitta i mer än tio minuter åt gången triggade smärta from hell, så att inte sitta längre stunder de första sex-sju veckorna är min rekommendation).
 
Informationen jag fick av kirurgen var knapphändig, att det i princip skulle göra "lite ont" vid vecka åtta, men sen skulle allt gå över och man skulle må bra igen. Yeah right! Kunde se ett mönster. Två dagar var bra, sen kom tre djävulska då man låg och grät som innan operationen. Sen en vecka med smärta och sen tonade det ut i ett par dagar till osv. En ganska tuff läkningsperiod med andra ord.
 
Jag är väldigt tacksam för att jag fått operationen, den har räddat mitt liv. Ja i alla fall på så sätt att jag ser en framtid med jobb, socialt umgänge och familjeliv, vilket jag knappt orkade med innan. MEN trots att det här sjukhuset har en hel del erfarenhet av bäckenoperationer så verkar det som att de inte har en susning om hur läkningstiden går till. JNär det gått sju veckor gjorde det bara ondare och ondare. Jag hade varit en duktig patient och i princip trappat ut morfinet helt, men fick ta till det igen och åkte in till akut ortopedmottagningen för jag höll på att svimma av smärta. Där fick jag en smärre utskällning för att jag tagit morfin igen, för enligt jourhavande läkare (som även läst kirurgens journal om mig) sa att "nu har det gått åtta veckor och du kan omöjligt ha ont för nu är det läkt".
 
Jag opererade vänster SI led och men ca 3 veckor efter operationen började även höger sida ge ifrån sig de där första symptomen man får, innan helvetet brakar löst, och jag berättade att jag misstänker att det kanske är så att man ska ta höger sida också, när jag läkt klart. Fick bara ett arrogant svar av jourläkaren. "Men snälla du, det är inget fel på den, du har bara belastat den extra och nu känns det lite" (han hade inte ens undersökt mig eller gjort röntgen men kunde tydligen ge en diagnos ändå).
 
Självklart förväntar jag mig ingen mirakelkur som tar bort all smärta, men det där bemötandet. Arrogansen och att bli förminskad av sjukvården är INTE ok. Och det har jag fått uppleva många gånger av olika vårdpersonal under resans gång. Man känner sig redan i underläge för att man inte har deras kunskap, att bara få ett mänskligt svar eller sätt gör minst lika mycket som den medicinska behandlingen. 
 
Jag har läst på  en hel del forum i världens alla hörn där patienter berättar om sina erfarenheter, och det var stor variation. En del mådde helt bra efter åtta veckor, men andra inte fören arton månader senare, och det var inget misslyckat utan alla läker olika. En del behövde bara göra ena sidan och andra bägge sidor.  Men det här har jag inte hört en enda läkare säga under mina besök hos diverse läkare. 
 
Hade det inte varit för att "min kirurg"  är väldigt skicklig hade jag aldrig vågat lägga mig på operationsbordet, men jag hade önskat att man blev mer mänskligt behandlad, mer informerad och inte så sterilt behandlad - som en klinisk reservdel som ska skruvas i hop. 
ANNONS
Av Pansen - 1 augusti 2014 12:41

Det gick inte så bra med internetuppkopplingen i stugan i sommar, så tyvärr har det blivit lite nya inlägg...Men nu kommer jag berätta lite om min status nu. Sedan kommer jag skriva era frågor samt svara på dem, frågor främst från Jennifer och Saraemma.


Det är först nu i sommar 1,5 år efter steloperationerna som det slagit mig flera gånger. Fy fan vilket helvete jag haft. När jag tänker tillbaka blir det som om att det inte är mig själv jag ser genomlida dessa år som gått. Jag förstår inte nu hur jag klarade dem så bra som jag ändå gjorde. Det är många sekvenser som spelas upp och jag minns tankarna, smärtan med mera. Men jag förstår inte hur jag klarade det, att jag klarade att tänka positivt allt som oftast ändå. Att jag inte hamnade på psyket, att relationen höll jag känner en sådan oerhörd tacksamhet att jag fick mitt liv tillbaka och att det är så värdefullt och uppskattat. Jag tackar för det nästan varje dag. 

 

När smärtan höll mig fången i sängen, hur huvudvärken och migränen tog tag i min hjärna och det blev svårt att tänka ut överlevnadsstrategier. Nä, det är inte klokt vad dåligt jag mått. Nu förstår hur jag hur mina vänner med tårarna trillande på deras kinder när det såg min kamp och smärta, men bara kände vanmakt för de visste inte hur de kunde hjälpa. Jag blev generad ville inte att någon skulle tycka synd om mig och när jag var så dålig var min strategi oftast bara att klara en timme i taget ibland tjugo minuter i taget...Jag kunde inte tänka på allt jag missade jag kämpade för att överleva skulle man kunna säga. Mina vänner ville hjälpa men kunde inte göra mycket. Jag sa att det viktigaste gjorde de redan att de fortsatte att behandla mig som alltid att de fortsatte och bjuda in mig på fika, bastubad osv. Ja, jag har skakat på huvudet åt mina tuffa minnen och njuter något så enormt av mitt liv just nu. Jag får ibland nästan känslan av att jag måste skynda mig snart kanske någon rycker under "mattan/livet" igen  Häromdagen bestämde jag mig för att röja upp i en av våra hus på gården i sommarstugorna. Kan jag det? Får jag det? Så kan jag tänka ibland som om någon annan fortfarande bestämmer över min kropp. Men nu arbetar jag och betalar igen på min skuld till staten. Försäkringskassan eller någon sjukvårdspersonal styr inte mitt liv eller schemalägger mitt liv   Jag kör, tänkte jag och fick ett enormt lyckopåslag. Jag kan vara så enormt stark så jag fattar det inte själv. I alla fall så ville jag göra plats på golvet för ett målarbord (för jag målar om MYCKET möbler). Jag flyttade massiva tunga spegeldörrar i trä närmare tio stycken lyfte jag och bar och drog. Fyra enormt tunga timmerstockar lyfte jag och flyttade med mera och mera. Min man bara gapade och stammade när han kom in.

-Herregud, jag förstår inte hur du bär dig åt, jag orkade ju inte lyfta den där dörren!

- Nä, jag förstår inte heller men jag är nog enormt envis, svarade jag glatt och lyfte upp dörren och placerade den på högkant medan jag balanserade på en regel för golvet saknades just där.

 

Dagen efter hade jag bara enorm träningsvärk och spända muskler. Ja, ganska rejält spända muskler, ländryggen var så slut att det högg som att det höll på blir ryggskott. Jag kunde inte luta mig framåt för att skala dotterns räkor! Men jag blev inte rädd, det fick mig bara att minnas när mina dagar var så här varje dag! När bäckenet är instabilt går musklerna i kramp. De försöker "gipsa in" det instabila partiet. Man kan få ryggskott i ländryggen. Jätteont och stenhårda sätesmuskler. Det kan smärta så kraftigt i musklerna runt höften att det känns som om den håller på att sprängas. Är Gluteus minimus överansträngd smärtar och bränner det ner genom knäet och i hela smalbenet också så man kan bli galen! min kära Gluteus minimus bråkar fortfarande med mig. Jag har inte så många år kört helt slut på mina sätesmuskler eftersom bäckenet varit så instabilt. Så sätesmusklerna protesterar fortfarande när jag bygger upp dem igen. Hoppas denna fetare text får många av er att känna igen er och ger er styrka att kämpa vidare för att få en korrekt diagnos   Tror ni själva att det är ert bäcken som är felande men läkare och sjukgymnaster tror det är muskler på lite olika ställen så hoppas jag ni orkar kämpa er till att träffa rätt människor med kompetens som kan göra tester och sedan avgöra om de är ert bäcken eller inte!! Dessa problem syns oftast inte på röntgen inte ens på MR eller rättare sagt den läkare som stelopererade mig kunde se på MR-bilderna att mina bäckenleder var påverkade men "mitt" sjukhus sa att "allt såg bra ut". Det är en stor okunskap på detta område det måste vara läkare och sjukgymnaster som har särskild kunskap om bäcken, det räcker inte med "allmän utbildningarna". Den som hjälpt mig hela tiden och alltid funnits för att stötta och hjälpa mig är min sjukgymnast Thomas Torstensson. Han kommer i höst att påbörja nya studier och se om laserbehandling kan hjälpa vid bäckenproblem. Kort går det väl ut på att med hjälpa av laser få inflammationerna att lugna sig och ge minskad smärta så att patienterna kan börja bygga upp musklerna kring hela bäckenet och hela kroppen. Rätt träning är en väg ur detta men då måste de starkaste smärtorna lindras först för annars ger inte träningen någon effekt.

Nu måste jag åka tillbaka till stugan och fortsätta träna och jobba så jag håller mina musklerna alerta  

 

Kramar i massor och kärlek och styrka till er alla

Pansen  

ANNONS
Av Pansen - 9 maj 2014 08:30

Jag slutar aldrig att förundras över tankens kraft, den mentala styrkans påverkan. Jag brukar säga att jag är så glad att jag föddes postitiv och så öppen för förändringar. Det kom upp på anställningsintervjun igår också. Men för att avdramtisera min styrka lite så sa jag "men och andra sidan äter jag samma frukost varje dag" så jag har en sansad sida också, det gjorde att alla skrattade.


Med tankens kraft: tänk dig själv att du ler eller ställ dig och skratta högt. Det kan kännas fånigt men testa några dagar på något sätt fungerar det, eller hur? Ta tag i en negativ tanke och fokusera på hur du ska vända den! Tänk att den förstör och att den gör dig svagare. Arbeta med att hitta positiva saker. Är man deprimerad är detta en en nästintill omöjlig uppgift. Men ni ska veta att det kräver träning också precis som allt annat så ge inte upp på en gång och tänka kan man göra ypperligt och världsbäst när man ändå ligger och avlastar sin kropp i säng eller fåtölj. Klart jag haft negativa tankar och varit negativ, det är ju det jag kallar för att ha på sig offerkoftan. Alla får ha den på ibland och kanske till och med ska ha den på om man kämpar med något så tufft som bäckensmärtor eller andra smärttillsånd till exempel.

 

Om jag ska vända en negativ tanke gjorde/gör jag nog ofta så här: "Skit, jag kan ju inte göra något, jag är verkligen värdelös och jag bara straffas av smärta om jag rör på mig". Nä, vad var det där för tanke!? Sådana tankar är inte bra, de leder inte framåt, de omöjliggör möjligheter och leder inte till att jag söker lösning på problem. Stopp. Vänd tanken: "Jag har familj, två underbara barn, lyckligt gift med min ungdomskärlek, villa, djur, otroliga vänner, rikt socialt liv med många olika nätverk"...Fortsätter jag ändå älta i min offerkofta...går jag in i tanken om mina barn skulle vara dödligt sjuka, eller min man eller någon annan i min familj. Det brukar genast leda mig tillbaka till sans och förnuft  

 

Men jag vet gånger som när jag till exempel hade drabbats av postpunktionell huvudvärk efter ett ryggvätskeprov. Då kunde jag knappt, knappt ens tänka, att tänka på familjen gick inte. Jag var på något sätt helt inkapslad i och inåtvänd i mig själv. Jag tror vi människor blir så när det känns som vi kämpar för att överleva. Jag vet att jag tänkte hur många dagar kan jag stå ut, tänk om det inte går över ,klarar jag så mycket som tre veckor då? Jag låg plant på akutavdlening i fyra dagar med dropp, kunde absolut inte röra mig, den mest djävulska smärta jag inte trodde fanns bodde i mitt huvud. Länk till del två i den berättelsen om felbehandlingarna

 

Då tänkte jag på Metallicas låt "one", den handlar om en soldat som vaknar upp efter ett krig. Han vaknar på sjukhus, han kan inte se, inte höra, har mist sina armar och sina ben med mera! Det är inte bara en sång, självklart har många soldater och civila drabbats så under krig, något vi inte haft i Sverige på hundratals år, det kan vi också tänka tacksamt om! Så jag har emellanåt tänkt på soldaten. Jag vet en kompis som håller på likadant, när hon föder barn säger hon att hon blir helt inåtvänd och hon brukar tänka på de människor och kulturer som spikar fast "brottslingar" såsom Jesus på korset hon tänker "föda barn är naturligt och jag blir inte fastspikad i alla fall. Hon har ändå vad som räknas som "lätta" förlossningar och älskar dem för hon har fem barn och fler lär det bli  


Visst, jag är egentligen en väldigt öppen person både vad det gäller religioner eller kristaller eller astrologi och new age trots att jag har min barnatro. Visst, har jag en förkärlek för vetenskapen med dess studier som förankrar och ger tyngd. Men ändå, blir jag som en fågelholk emellanåt vad? Hur liksom?


I dag till exempel vaknar utan ont någonstans, är trött, men tänker om jag hade fått jobbet skulle jag skynda mig nu och åka de 5 milen norrut. Pling, så var jag pigg och laddad! I går kväll lyssnade jag på en ljudbok om mental träning för ryttarens sits och balans. Jag var skeptisk, mycket skeptisk. Hur kan man bli bättre ryttare av att ligga och slappna av och TÄNKA på hur man rider? Jag blev lite fågelholk igen, när jag kände hur tydliga affirmationerna, alltså bilderna var. Nu har jag ju inte ridit ännu, men jag känner mig så förberedd och vet vad jag ska tänka på inför dagens pass. Känns helt knäppt egentligen, en ljudbok!

 

I går på anställningsintervjun frågade den ena projektledaren som intervjuade mig.

- Du tycker verkligen om att jobba du, låter det som?

Ja, är ju det givna svaret. Jag kom på efteråt att jag itne sagt något om in familj eller intressen, tja, jag är nog ganska fokuserad på jobb och arbetet betyder väldigt mycket för mig, haha. Efter tackade han för alla den positiva energin jag givit dem. Det var underbart att höra. Men jag tänkte lite på det i bilen hem. Ja, jag är lite som ett piggt barn, vill så mycket, älskar alla och allt och är liksom så levnadsglad och vill passa på att fylla mitt liv rätt som det är kanske det inte går längre. Trots att de som intervjuade var i min ålder hade de nyligen börjat bilda familj. Jag har en 16-åring för jag ville inte vänta in jobb, karriär, villa och vovve och allt. Nä, jag ville ha det mest fantastiska i livet så fort det gick. Jag/vi fick min son som 21-åring. Sedan läste jag på universitet och tog min kandidatexamen och sedan köpt vi villa. Efter 10 år tillsammans och två barn gifte vi oss, haha. Men jag är bra mycket klokare unge nu, hoppar inte jämfota av otålighet och uppror. Nä, jag är rätt smart och klok, har verkligen lärt mig att slappna av och inte alltid rusa på.

 

Tänk vilka år jag haft slog det mig i går efter intervjun. De skulle bara veta. Vad jag lärt mig, vad jag kämpat, 15 år av smärtor i ljumske och rygg innan en korrekt diagnos, tog själv kontrollen över mitt liv trots att det kan vara rätt komplext när man är involverad i den svenska sjukvården   När jag fick nej hos en läkare sökte jag mig vidare till Dr Bengt Sturesson som stelopererade mitt bäcken. Men det är inte bara jag, min sjukgymnast Thomas Torstensson var ju den som ställde rätt diagnos och utan den hade i jag inte fått mitt liv tillbaka. Sedan har han funits med hela tiden med oataliga träningsupplägg och som ett stort stöd. Jag visste ju inte själv att det var bäckensmärtor jag hade när höften och ljumsken sprängde och de högg i ländryggen. Men tre års sjukskrivning, ovanlig och stor operation, jag får hoppas på något sätt att de som intervjuar mig förstår och ger mig chansen tillbaka till arbetslivet.

 

Nämen, nu var jag duktig skröt ju om mig själv och klappade mig inte bara på axeln utan kramade nog om mig själv, tror det var ett megastort steg för mig.

 

Känner ni igen något med postivit och negativa tankar? Kan ni kontroller några? Tankens kraft? Mental styrka osv. Det vore jättekul och intressant att få höra hur ni gör och hanterar detta.

 

Kärlek och styrka  

Pansen  

 

Länk text till Metallicas "ONE": http://www.azlyrics.com/lyrics/metallica/one.html  

 

Av Pansen - 4 maj 2014 11:45

Så glad jag blev när såg hur många av er som skrivit och berättat lite om hur ert liv ser ut nu. Hur ni tänker och försöker planera framöver. Wow, ni är så starka kvinnor.

 

I går gjorde jag mycket plock och städ inför makens firande. Men jag lyfte inget det var jag så duktig och sade till maken att göra, ett steg framåt.   Efter att släkten varit här och kalasat begav vi oss till en kompis och firade att även han fyllt 40 år. Badade badtunna, bastade och surrade. Kastade genast iväg "bollen" om hur jag mår och hur kroppen är, jag vill itne prata om sådant när jag är på fest, då vill jag ha "semester", haha. Vid 01-tiden ville barnen hem och vi bor ganska nära så för 20 kr fick jag skjuts av sonen hem på hans moped. Det kändes sååå konstigt att åka med sonen. Sist jag åkte bak på moppe sådär var jag 15 år själv och satt väl bakom de killar jag var kär i, haha. Somnade vid 04.00 så jag är lite, lite trött på ögat i dag och såååå trött i nackmusklerna och armarna. Det ska bli underbart med djupmassage i morgon. Sedan är det plugga, läsa och sätta mig in i det stora projektet som jag ska på intervju för.

 

Läsaren Annie undrade om jag är stelopererad. Ja, jag är steloperaerad eller fusionopererad som det också heter i bägge mina bäckenleder elelr si-leder som det också heter. Jag opererades i omgångar och den sista operationen gjordes januari 2013. Jag fick ett nytt liv efter operationen och skulle vara ännu bättre om jag inte hade haft andra bekymmer med kroppen som gjort att jag inte kunnat träna upp mig enligt planerna.

 

Jag har inte bloggen för att totalt förespråka steloperationer, utan för att stötta och kanske hjälpa andra att hitta vägar och stöd i sin "bäckensresa". Jag tror att det finns många behandlingar som kan hjälpa mot instabilt bäcken eller bäckensmärtor t.ex rätt sjukgymnastik, laser, kortison och andra metoder. Jag fick min rätta diagnos efter 15 år och tror själv att mina besvär då blivit för stora för att de mer lindriga behandlingsmetoderna skulle kunna hjälpa. För mig var fusionsoperation sista möjligheten eftersom jag provat det mesta som fanns att tillgå då 2012-2013.

 

Hoppas alla får en fin söndag.

Massor av kramar till er!

Pansen  

 

 

Av Pansen - 2 maj 2014 13:46

Drömmer oroligt att jag är på smärtrehabiliteringskurs. Att jag försöker gå med de andra i gruppen, att jag försöker prata och le, men att jag har ett hemskt migränanfall som gör att jag knappt kan ta mig framåt eller säga något. Vi ska på någon större middag och det är viktig.t Det är en massa människor jag måste prata med, det rör mitt företag och min bransch.

 

Drömmer vidare att jag måste ta mig tillbaka till mitt rum för att ta migränmedicin, men både vet och känner att det är för långt att gå. Känner mig stark men smärtan gör mig svag. Jag kommer inte klara det för smärtan är så stark. Den sitter på vänster sida i huvudet. Jag sätter mig ned på en stenmur. Någon sitter med mig, hon frågar och jag berättar lite kort hur jag mår. Jag får stöd och blir lättat och glad. Plötsligt ser jag något ligga på marken framför mig, någon har tappat sin medicin och det är en migränmedicin!

 

Jag vaknar på riktigt i min säng. Jag vaknar precis som jag somnade, på vänster sida. Känner en stark smärta i vänster sida av huvudet, känner en enorm stelhet och krampsmärta i ryggen. Inte konstigt om jag legat still hela natten. Jag tar i och vänder mig och hoppas att allt ska försvinna genast bara jag byter ställning. Har svårt att vakna, jag kanske inte vill vakna till detta. Jag kommer till sans och inser att jag har ett migränanfall på riktigt  Måste röra mig, vänder mig på vänster sida igen och når migräntabletten. Lägger den på tungan och känner den bekanta smaken, lite citron kanske och tabletten löser snabbt upp sig. Det är så ofta som mina drömmar är så verkligen och så tydliga. Jag bearbetar mycket när jag sover, går igenom senaste dagarna osv. Jag tycker oftast det är så intressant att tänka tillbaka på drömmarna och sedan förstå vad de betyder det är liksom mina tankar på natten  

 

Sonen kommer upp och pratar om något, kanske att hans kopplingsvajer på mopeden gått av. Jag bara mumlar bara "värsta migränanfallet" och han går utan protester. Jag tar tre muskelavslappande tabletter och somnar om. Dottern kommer smygande och viskar "jag har ordnat mums-mys-frukost, kom när du kan, tack". Jag ler, jag känner kärlek och sorg. Det är bland de värsta sätten jag kan vakna med ett kraftig migränanfall för jag vet att dagen är förstörd, jag vet att tre dagar framåt är jag kraftigt påverkad av anfallet. Jag känner en sådan stark livsglädje och vill så mycket med sanningen gör mig sorgsen. Men både tankarna och känslorna är jag vana vid. Det är så här det så ofta brukar vara vid migränattackerna. Jag brusar upp två Treo Comp och väntar en stund. Tar hela dosen morfin, jag måste få några timmar i dag, måste handla inför våra kalas i morgon. Jag triggerpunktsbehandlar mig själv med golfbollar och tummarna som jag pressar hårt i nackrosetten och skallbasen.

 

Tar mig nedför trappen ser att klockan är 11.30, tur maken arbetar så jag inte behöver förklara och sabba hans dag i alla fall med min uppsyn   Jag möts av frukostbordet, vid spisen står 15-åringen och gör fantastiska omeletter med färsk gräslök och skinka. Helt otroligt, de är inte alltid såhär underbara, haha. Men jag har ingen matlust, men jag måste äta för så fint de gjort, så otroligt fina och duktiga de är   Vet ju även att jag måste vara extra noga med kosten när jag har anfall också. Sätter mig ned på stolen och får en kraftig våg av smärta i huvudet, tappar nästan andan och armarna far upp som skydd runt huvudet. Ser samtidigt att någon av våra katter har ätit för fort och kastat upp hela sin frukost under matbordet. Reser mig drar ut stolarna igen och tar bort det. Mumsfrukost, njää...men jag äter och försöker vara trevlig och prata lite och lovar sonen att skjutsa honom så han får köpa ny koppling. Bägge barnen lovar att ta det lugnt med mig om det ska gå. Efter tre vändor till diskmaskinen ber jag dem hjälpa mig bära bort tallrikar vilka känns otroligt tunga idag. De börjar tjafsa om vems tallrik som är vems och jag säger bara lugnt. Förstår ni inte, jag har redan gått tre gånger med våra saker, hjälp mig nu jag kan ju inte lyfta i dag och ni vill ju ha skjuts åt olika håll, eller hur? Tänka sig, de hjälper till. Känner att jag börjar må bättre men är enormt stel i skuldror, nacke, herregud som en plywoodskiva, haha. Tittar åt massagefåtöljen, är det bra med massage nu eller inte? Ibland triggar det bara igång musklerna så de krampar ännu värre. Nä, jag ska tvinga mig att vänta trots att det är så skönt att ge de "onda jävlarna lite tillbaka"  

 

Har varit så laddad för idag ska jag läsa på massor om projektet, det stora tunga projektet som jag är kallad till anställningsintervju för. Jag är så enormt taggad och jag vill, jag vill jag förtjänar att få jobbet. Jag kommer få djupmassage på måndag så då kommer jag må toppen och vara mjuk och må bra. Sedan är det läsa på, träna/förbereda mig och gå några inbokade kundmöten innan den stora anställningsintervjun  Maken säger som ig, att nu gäller det, det är min tur trotsa att han har nytt jobb säger han "men nu är det ditt jobb och du som är viktigast". Han är lite som jag han överpresterar mest hela tiden så han kommer ju inte på något sätt att göra ett sämre jobb han menar nog mer på hemmaplan med barn och städ och läxor osv. Vi har pratat om att ta mer hjälp av släkten om det behövs för dottern, ja herregud, någon måste skjutsa henne till ridningen varje vecka tex. Äsch, det löser sig, allt löser sig ge mig jobbet, haha.

 

Var och köpte en dricka nyss och åter igen gick jag snabbast av alla inne på affären, sprang/ hoppade ner för trappen till parkeringen och vips var jag framme vid min bil. Tack, vart hade jag varit idag utan rätt diagnos och behandlingar av mina bäckensmärtor och mitt instabila bäcken? Ja, jag tänker och känner lycka säkerligen många gånger varje dag för att jag slipper det helvetiska bäckensmärtorna som förlamade mitt liv. Men visst, nä, jag åker ju inte på en räkmacka fortsättningsvis genom livet nu ändå, hehe. Jag brottas ju varje dag med olika utmaningar som ni vet. Men herregud, så är ju tydligen mitt liv och jag älskar det ändå. Jag orkar väl inte gnälla så mycket över skitsaker men ni ska veta att det händer, ibland gnäller jag också över väder, vind, långa köer och felaktiga beslut osv  Nu mår jag mycket bättre än på förmiddagen men inte helt bra. Då sitter jag här med det svåra...ska jag träna, ska jag ut och gå, stor risk att jag blir sämre. Men jag måste träna, måste framåt i min rehab...Nä, okej inga hantlar eller gummiband, men squats/benböj måste jag göra både för bäcken och stärka knäna, hmm, stabiliseringsövningarna är ju helt okej, de kan inte försämra mig om jag fokuserar på att inte bli spänd i halsmuskel och nacke. Tänk så konstigt det är, hur många kroppsdelar/områden vi använder för en rörelse? Det är helt otroligt att halsmusklerna spänns när man bara ska spänna skinkorna/sätesmusklerna. Skulle så gärna vilja på på en lång skön promenad men det kan vara ödesdigert, det kan göra mig dålig...Väga och avväga, fundera och analysera och ibland välja mest pest och kolera ja, så ser det tyvärr ut för så många av oss. Ländryggens muskler mår bra och slutar "krampa" av promenader och rörelser, men då utsätts bäckenlederna si-lederna och bäckenets ligament för otroligt påfrestning som oftare bara ger ökade besvär, fast man måste träna för att bli bättre fast man ska inte träna när man har för ont eller blir sämre...Känner ni igen de där tankarna? Jag kunde/kan bli tokig på dem dessa avvägningar.

 

Ni är många och många av er har jag haft tätare kontakt med. Det vore så kul och värdefullt för både mig och er alla om ni kunde skriva några rader om hur ni ha det, vart ni befinner er i vårdkedjan osv. Tillsammans stärker vi varandra  

 

Kärlek och styrka.

Pansen

Av Pansen - 1 maj 2014 07:00

I tisdags hade jag så förbannad sprängande huvudvärk som kommer från nacken. Sjukgymnasten som ger djup massage har semester. Det har "smällt" några gånger i nacken såsom det gör när det blir nackspärr. Jag triggerpunktsbehandlade mig sjhälv med tummarna och med tennisbollar. Tog alla medciner jag kunde, inget hjälpte. Jag hade ändå jobb men som tur att sköta hemifrån datorn så presterade gjorde jag på något sätt ändå. Jag vet ju att jag kan liksom. Funderade hit och dit om det var meningen att jag skulle "dra" i bromsen som min sjukgymanst Thomas sagt. Men så fick jag det där telefonsamtalet om ett sjukt spännande och erfarenhetsmässigt otroligt projekt som ska pågå till årets slut. Nä, jag måste, jag måste fixa detta åh, vad jag vill lyckas på den intervjun och arbetsprov och få det jobbet. Projekt är så min grej och arbetsuppgifterna är helt rätt.  Läste in mig lite om projektet. Det får bära eller brista det är min chans att få möjlightetn att rikgit ta mig in på arbetsmarknaden igen. Vaknade 30 april med en värre stelare nack och kunde inte böja mig framåt, så blir det precis innan nackspärren kommer för fullt. Men herregud ryggskott och nackspärr har ju alla människor någon gång. Men huvudvärken är helt otroligt mycket bättre. Kanske jag lyckades med min egen triggerpunktsbehandling? Men nackspärr funkar inte för jag skulle åka med dottern på ridningen 2 timmar och sedan var eventet att genomföra en enkätundersökning vid en majbrasa. Jag hittade en naprapattid hos en snart färdrig naprapattjej. Numera parkerar jag ganska långt ifrån för att få en kort prommis. JAg tar aldrig hissen till våning 2 som jag var tvungen när bäckesmärtorna härjade. Nä, istället springer jag med snabba steg smidigt upp för alla haltrappor, ni skulle sett mig så förstår ni hur bra mitt bäcken är efter steloperationen och till och med trots att jag har hganska mycket rehabträning kvar! Hon var kanon "min" naprapt är nr 1 men hon är helt klart nr 2 trots att hon har en månad till hon är färdigutbildad! Hon ville verkligen hjälpa mig och drog över tiden med 20 minuter. För mina musklern envisades och det tog megalång tiid innan de ville släppa efter. Hon manipulerade även bröstryggen och nacken. 


Denna vecka har jag känt febern och den färgar mina kinder röda. Jag tror att den är ofarlig, men jag har aldrig fått något riktigt svar. Jag frågade smärtläkaren när jag hade den fantastiska möjligheten under smärtrehabkursen, ska jag lägga mig ned tills den går ned igen eller kan jag strunta iden? Hon svarade något flyktigt om att jag ska lyssna på kroppen signaler. Så helt ärligt vet jag inte vad som är bäst. En kompis till mig som är psykolog blev alldeles förskräckt när vi skulle gå långpromenad och jag råkade nämna nåt om ofarlig feber. Det var två veckor innan vi åkte utomlands. Det tog bra många sms innan jag lyckats få henne förstå att jag ville ut och gå i alla fall. Min kropp ger mig så mycket signaler hit och dit och många av dem är nog rena felkopplingar och jag kan verkligen inte lyssna på dem alla   Men febern kommer när kroppen gett mig olika varningssignaler och jag ändå struntat i dem. Men jag måste faktiskt göra en massa saker, jag måste trycka bort allt en stund till, jag kan inte vara sjuk.

 

Jag skriver inlägg på bloggen och länkar till berättelsen om när jag fick blockader och bedövades i mina bäckenleder/si-leder. Jag minns, jag ler och fylls av lycka. Jag läser sällan vad jag skrivit tidigare, men det borde jag för det är nyttigt och jag ser och känner då så stora skillnader. Upplevelserna jag hade den dagen inträffar numera dagligen. För i min trassliga kropp finns många problem gömda, men min steloperation-fusionoperation av si-lederna den är mycket lyckad. Jag skulle bara vara ännu bättre och längre fram i min rehabiliteringsträning om inte mina andra problem fanns....som min jävla nacke till exempel  Jag ska verkligen försöka komma ihåg att delge er mer för det är varje dag jag tänker tacksamt och lyckligt på något jag numera kan göra som var omöjligt med starka bäckensmärtor. Påminn mig annars.

 

Jag träffade sjukgymnasten Thomas häromdagen när jag träffade läsaren Catarina. Han gjorde stora ögon när han såg mig och trodde väl att jag tagit fel på mötestid, haha. Jag var tvungen att gå för Catarina skulle träffa Thomas. Jag kramade varmt om henne och sa även hej då till Thomas. Då ropade han efter mig "jag har nog läst jag," sa han. Fascinerade hur fort hjärnan kan arbeta ibland. Nån tusendelssekund tänkte jag "vadå läst?". Sedan förstod jag! Han hade läst mina blogginlägg, skit, ännu en gång har jag glömt...Jag skriver ju för er, jag ser er framför mig vissa har jag ansikten på andra har jag era läsarberättelser färskt i minne. Jag vill stötta och hjälpa er framåt i er kamp för rätt diagnos och behandling av bäckensmärtor och si-leder som jävlas. Jag glömmer att mina syskon läser min blogg ibland, annan släkt samt andra. Jag ser bara er och skriver för er åhjo, jag skriver ju såklart för mig själv också, min ventil och min glädje att få författa  Så först tänkte jag inte skriva detta i dag, men så kom jag på att det är sista april och då umgås han nog med familjen och sedan är han ledig på 1 maj och förhoppningsvis på fredag. Så då kommer han inte att läsa här på min blogg och detta långa inlägg försvinner in i mängden, haha. (Om du nu ändå läser detta Thomas så behöver du inte oroa dig, jag har kontroll på mitt lilla kaos och erfarenheter av dessa "kaos" också. Mejlar dig framöver.  

 

Läsaren Pernilla skrev sms till mig häromdagen "men, du tar ju ut dig hela tiden!!!) Jo, det var tre utropstecken. Jag svarade "Japp, absolut jag kör huvudet i kaklet igen, men jag måste slutföra det jag påbörjat"  Eftersom mina strategier är sådana så har jag ju kraschat några gånger och de befarade sjukgymnasten Thomas också närt jag sa att jag skulle friskskriva mig och arbeta heltid. Jag lovade honom att inte köra mig själv lika hårt i botten som under smärtrehabkursen och riktigt så långt ned är jag inte än.

 

Varje gång jag hoppar upp ur sängen och går till arbetsrummet blänger ett 30-tal potatisar på mig också. Jag tänker precis som i fjol "jävla potatisjävlar" för jag vet att de inte tar illa upp, det gäller att använda rätt ventiler och låt irritationen gå ut över rätt saker/personer   De vill ner i jorden och groddarna är perfekt långa...Jag skulle gjort det i söndagskväll, men så blev vi tvungna att åka iväg och hämta igen vårt släp som stod i stugan äntligen snöfritt där. Trots att jag har en tung smärtdag vill jag få ned potatisarna också, då får jag kanske lugn och ro sedan. Det är ju en också en att-göra-sak.

 

Jag skulle behöva samma sorts muskelbehandling på höger höft och ländryggen, det är kramp och jag masserar mig själv genom att ligga på en tennisboll, jag placerar den på en triggerpunkt och spänner sedan muskeln 5 sekunder och släpper och upprepar 5 gånger. Sedan flyttar jag tennisbollen till nästa triggerpunkt. Men det är inte närheten så bra som när naprapaten eller massage-sjukgymnasten gör det. OBS!! Ni som har instabilt bäcken får absolut inte lägga er på en tennisboll! Ni kan halka eller vrida till bäckenet. Jag fick inte använda tennisboll först 6 månader efter steloperationen, det var först då som min naprapat visade mig den underbara behandlingen. Jag har även två tennisbollar i en knuten strumpa som jag placerar under där huvudet möter nacken- i nackrosetten, bollarna träffar då två triggerpunkter i min nacke och ibland om det görs i tid och inte är så allvarligt kan viss del av min huvudvärk försvinna:-)

 

När jag skulle träffa läsaren Catarina hade jag mycket bråttom. När jag parkerat och tog snabba steg in mot sjukgymnastiken på sjukhuset tänkte jag på mitt tempo. Åh, nu skulle Catarina och ni andra sett mig, hur otroligt rakt och fort jag kan gå utan att bäckenet smärtar ihop   Oj, sa Catarina när jag berättade och du sitter med ena knäet över det andra också. Ja, herregud, det är ingen konst, jag kan allt numera, fråga mig bara, sa jag. Jag kan ju sitta på golvet utan smärta och lika lätt ta mig upp igen, i och ur bilen går med lätthet jämfört med tidigare. Jag kan gå långt, jag skulle kunna gå 5 km 3-4 ggr/veckan om inte nackjäveln protesterade så högljutt;-) Har i kanske 8 månader kunnat sova utan kudde mellan knäna. Jag har inte haft mitt sacobälte-bäckenbälte-ryggskydd sedan testskruven opererades in oktober 2012. Jag kunde nästan inte vara utan sacrobältet något innan steloperationerna. Helt sjukt, men nu vet jag knappt längre vad jag ska skriva känns som jag kan det mesta. Jag har verkligen fått tillbaka många delar från mitt fantastiska liv efter steloperationen/fusioneoperationen av mina bäckenleder-si-leder. Jag har inte sådan smärta som när jag hade har foglossning eller si-ledssmärta, den värkande, sprängande. Det är som Winnerbäck sjunger i: ”Jag får liksom ingen ordning på mitt liv...Det är lätt att se hur sjuk man en gång var, när såren läker och regnet känns...Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd, det kanske var pundigt, det kanske var bra”. Den låten drog igång i bilen i morse rätt träffande de där textraderna, hehe. Jag har bara muskelsmärtorna numera, det är i ländryggen och höften (gluteus minimus) eftersom mina muskler inte är som alla andras utan tycker att de ska ligga i kramp för minsta rörelse;-)Jag har även provat att ta några joggsteg och vore det inte för alla mina andra problem skulle jag säkerligen kunna jogga. Men Sturesson avrådde bestämt från det eftersom t.ex mina knän är rätt taskiga. Det kommenterade förresten neurologen också när han gjorde en neurologisk undersökning för nån månad sedan (minns inte om jag redan skrivit om det) Mina reflexer i knäna var i alla fall nästan borta, han slog och slog ehh, knackade hårt, löst och "överallt". Han gick ut och konsulterade en överläkare. Han böjde och grejjade med benen och sa sedan att mina knän "liksom släppte" när han böjde att de inte riktig följde med hela tiden. Egentligen sade att han att något knä var sämre men jag inte vilket. Skit samma, jag fick bara ännu en bekräftelse på att jag inte inbillar mig att knäna är rackiga och jag kommer fortsätta att inte utsätta dem för vissa saker. Knäna är en stor anledning till att jag inte trots lyckad steloperation av bäckenlederna kommer kunna åka slalom och jogga osv. Men springa till bussen om det behövdes kunde jag göra sa Dr Sturesson. Men knäböj/squats som jag är rätt less på kommer jag nog behöva resten av mitt liv. Jag har i många omgångar känt hur bra det är även för knäna förutom för bäckenet. Har jag plötsligt mer besvär i knäna gör jag knäböj/squats så att jag liksom niger istället och för knäna lite framåt. Thomas har lärt mig att det tar mindre på knäna då. Jag skriver även om detta eftersom jag vet att det är många av er som är överrörliga-hypermobila, det är nästan alla som Sturesson stelopererar i bäcknet. Ja, ja, haha ni vet sången "huvud, axlar, knä och tå, knä och tå" det är några fraser som jag ofta tänker för där har jag ju lite problem. Ibland när maken frågar hur det är med kroppen så svarar jag med sången och skrattar. Då vill jag inte prata om det helt enkelt. Min egen refräng blir även "nacken, ryggen, armbågen och fot, alla vill de jävlas på, jävlas på" ;-)

 

 

Behöver jag en varningens finger? Nä, jag vet vad det handlar om. Jag tänker igenom "symptomen" i huvudet och kör en checklista.  Det är lugnt jag mår så otroligt bra att få jobba i ett högt tempo emmelanåt. Men positiv är jag i alla fall fortfarande rätt mycket och offerkoftan har jag inte på bara nackkragen åter igen, men jag har klarat mig utan den förut så jag har fullt hopp att lyckas göra det igen nästa vecka Jo, och jag tänkte på er igen när jag hoppade ner för alla trapporna hos naprapaten och sedan sprang en bit till bilen. Jag gick def. snabbast av alla i hela stan.

 

Kraft, kärlek och styrka till er alla

Pansen   

Av Pansen - 28 april 2014 08:31

Underbart vårväder hade vi i Sundsvall i går. Så jag vandrade runt i trädgården och småpysslade lite.Inte som förr när jag lyfte omkring 5-10 st 50 liters jordsäckar och grävde rabatter som en grävmaskin, men mysigt ändå  Jag har gjort så mycket tidigare och ibland fortfarande som jag nog egentligen inte kan. I natt har jag haft mycket ont i nacken  och ena höften trots att sängen känns så skön. Jag kunde inte sova med huvudkudde...igen. Även kudden mellan knäna är tillbaka, den som jag slutade med efter år av användande. 

 

I går hade jag kontakt med en bloggläsare som jag inte "pratat" med på länge, hon undrade om jag tidigare klarade av resor till Gran Canaria och liknande? Haha, svarade jag. Det är så mycket jag gjort som jag i dag inte förstår hur jag klarade. Hur jag suttit och tryckt skuldrorna hårt i flygstolen och liksom hängt i luften med rumpan för att avlasta bäckenet. Sovit på bad-luftmadrass i de hotellsängarna osv. Vi har varit på olika Kanarieöar nästan varje år i 8-9 års tid. Så när vi gick runt denna gång kom minnena tillbaka hur ont jag haft när jag gått där tidigare, eller vart nästa parkbänk finns eller hur smärtan varit nästintill olidlig och jag sjunkit ned för att sitta på huk på många olika ställen, legat utsträckt på golvet/marken helt plant. Att gå ned på huk och sätta mig gör jag inte längre, inte sedan fusionsoperationen av SI-lederna. Det är också mycket sällan jag lägger mig raklång på golvet för avlastning.

 

Jag går ju också på ett helt annat sätt sedan operationen. Men efter mycket gång och dessutom på hårt underlag blir musklerna runt höften överansträngda och inflammerade. Då blir min gång mer haltande som förut men det är inte foglossningsvärken, det är inte så att höfterna värker inifrån och känns som det ska sprängas utåt, så har jag inte heller längre. Däremot känner jag nu precis som under smärtrehabkursen i höstas att det blivit för mycket och då får jag ont i ledbanden inuti bäckenet, vilket ger lite underlivssmärtor skulle man kunna beskriva det som. Det hugger och skär och molar som mensvärk. Sedan gör min ena konstant ont och spränger.

 

Jag sa förresten till min man att jag sovit otroligt dåligt och varit mest vaken för jag hade haft så ont. Han sa "usch, då" och sedan glömde han nog det. Men samtidigt finns det ju inte så mycket han kan göra eller jag vet inte hur han skulle svara. Men för mig är det ett steg att ta kraft och klaga och säga så. Då är det ju inte så "kul" att han ändå glömmer det och sedan säger "men nu har du ju mått bra och kunnat göra massor"  Då blir situationen så himla knäpp, och ibland vill jag rätta till det att mer likna verkligheten. Så jag kanske säger jo, men jag har ju ont och jag hade ju svårt att gå och sova osv. Då blir han ju också lätt sur när han försöker vara positivt och glad och jag liksom kommenterar med negativa saker. Förstår ni hur jag menar? Jag känner mig så ofta snärjd i en hård snara. Om jag säger sanningen blir det bara skit för alla om jag sluter mig och gömmer allt i mig så blir det också skit men då drabbar det i alla fall bara mig, jag tror att det är så jag tänker och fungerar...

 

Både min man han och jag har detta guldfiskminne särskilt när det gäller tråkiga saker. Därför kan vi tillsammans ibland dra i väg. Vi planerar och drömmer och struntar liksom gärna fullständigt i att jag har problem med kroppen. Jag får mina tankar och varningsklockor men jag säger inget och sedan är gränsen nådd (som nu) och jag får lindrig ångest och måste liksom försöka börja förklara att jag verkligen inte mår bra. Klart att min älskling inte kan förstå då, han har inte märkt något jag har slutit mig och lett och själv föreslagit saker att göra. Suck, det är svårt och så himla jobbigt. Nä, jag är inte normal, jag kan inte göra allt och arbeta heltid trots att det varit min högsta dröm senaste åren  

 

Men något mycket roligt ska jag göra i dag i alla fall. Jag ska träffa Catharina på sjukhuset, hon är en trogen bloggläsare sedan 1,5 år tror jag. Hon åker långt för att träffa "min" sjukgymnast Thomas Torstensson, men innan det mötet ska hon och jag träffas "in real life"  Sedan måste jag vila lite innan familjen kommer hem och jag ska "ta på mitt pokerface igen; allt är så bra tralalala, jag vill inte betunga er med något tråkigt för livet är så himla kul"  I morgon måste jag fixa en massa inför ett jobb och ett roligt event jag ska göra på valborgsmässoafton. Har åter fått börja använda nackkragen för att avlasta och musklerna är åter i kramp och jag förstår dem, så skulle jag också göra om jag var en muskel i min kropp  

 

Snälla kommentera gärna på detta om hur ni känner och hanterar era problem i er egen familj. Gör ni som jag ofta gör och sluter mig och är tyst och därigenom biter er själva värst i svansen eller berättar ni ibland om hur det är och får ni förståelse osv?

 

Massor av kärlek och styrka ger jag er.

Kram kram

Pansen   

Av Pansen - 14 februari 2014 15:32

Nyss hemkommen från sjukgymnasten. I väntrummet innan hann jag dessutom jobba lite med att språkgranska ett nytt jobbuppdrag. Sedan googlade jag och fick lära mig en massa viktiga saker om hormoner 


- Svaret är ja, hormoner gör både bindväv och bäcken skörare, inledde sjukgymnasten Thomas med att säga.

- Ja, jag har precis googlat fram en massa fakta. Det stod t.ex att gulkroppshormon och EDS inte var någon bra kombination det kunde göra mig sämre. Men, vänta hur vet du att jag tänker på detta med hormoner nu?, sa jag lite fundersamt trots att Thomas många gånger tycks vet vad jag tänker.

- Jag brukar läsa din blogg innan du kommer hit, sa han.

 

Egentligen visste jag detta jag har skrivit om det här på bloggen tidigare, men när gyn-läkarna liksom inte trodde mig eller ens svarade ja, då blir jag ju genast osäker själv och undrar om jag inbillar mig. Skriv hormoner i sökfältet så får ni upp det som skrivits här på bloggen om hormoner. Detta läste jag om överrörlighet och hormoner när jag satt i väntrummet 

http://hypermobilitet.ifokus.se/articles/4f5c7fbad4ebea1e2a00296d-konshormoner-paverkar-bindvaven-olika


 

Thomas Torstensson tog sig tid att förklara klart samband med hormoner och ökade bäckenbesvär och även detta med vissa hormoner sämre för bindväv och således vid EDS. Jag läste själv att östrogen kan vara bra vid EDS. I väntrummet tog jag beslutet: hormonspiralen ska ut, jag mår inte bra av den hur lite hormoner gynläkarna än säger att den avger. Att dessutom fylla på med tabletter och gulkroppshormon kan vara nästan farligt för mig anser jag.

 

Minns en gång när jag skulle skjuta upp mensen för vi reste bort. Jag antar att det var bara gulkroppshormon-tabletter, jag fick mens ändå, migrän och illamående. Plötsligt vaknade jag klockan fem på morgonen med stark ångest. Jag steg upp och gick ut i skogen där jag vandrade planlöst, grät och mumlade, mina tankar var inte trevliga.

 

Jag var helt tom, funderade på varför jag fått plötslig ångest? Kunde det vara av alkohol kvällen innan? Nä, detta var för mycket. Minns att jag tänkte att mitt liv var ju ganska värdelöst, varför lever man egentligen osv. Herregud, det var tabletterna!! Det var som så många gånger förr min man som kom på det. Nä, känns inte direkt lockande att få sådana tankar. Jag kan ha sådana där knäppa tankar en dag i månaden, men då brukar jag inte ha ångest. Det är när min värsta PMS-dag och det vet jag om. Men det är tufft ändå för tankarna de kommer ju likförbannat även om det är "ofarlig" och förklarlig PMS.

 

Thomas sa att jag gjort rätt. Att jag ska anteckna efter sådana möten som jag känner blir "fel". Jag ska lita på mig själv och det som jag känner och vet om min kropp. Dessutom har jag många ovanliga diagnoser som inte alla läkare kan allt om. Men jag ska inte bli arg eller tänka för mkt då tappar jag bara energi. Så nu ska jag mejla och be om ett återbesök. Jag vill istället prova anti-hormonell behandling och med tillskott av östrogen så min sexlust kan få vara kvar  

 

Jag erkände för Thomas att jag för första gången tappat lusten för att rehabträna. Han tyckte det var helt normalt och att jag ändå "stått" ut länge. Jag fick en övning för att "väcka" musklerna i fingrar och handleder. Sedan tyngre tyngdöverföring, och utfallsövning. Jag får/måste fortsätta med de andra övningarna stabiliserings med mera tills vi gått MR-svaret på halsryggen så vi vet vad vi har att förhålla oss till. Just nu klarar min nacke inga övningar alls. 

 

Jag blev så himla glad när loggat in och såg att jag fått tre nya kommentarer  

 

På onsdag när jag gjort min MR av nacken i Uppsala ska jag träffa Jessica här från bloggen. Känns så otroligt roligt och häftigt när jag kan träffa er  Attans, nu i skrivande stund kom jag just på att jag bestämt träff med en annan läsare på just onsdag!

 

Ja, det är i alla fall fantastiskt roligt att få jobba igen och dessutom i mitt företag även om chefen kanske är det värsta jag haft   Jag har fått flera nya sorters uppdrag och dessutom utan att jag ännu hunnit marknadsföra mig. Så himla glad. Nacken klarar det kanske egentligen inte men åh, så mycket bättre mentalt jag mår. Senaste åren som sjukskriven så har jag ju inte kunnat få så mycket beröm, vilket jag verkligen behöver. I mitt yrkesliv är jag van att få en massa beröm och det är såklart underbart. Hemmavid blir det på sin höjd "tack, för god middag" jag är en värre "berömsucker" än så   Sedan jag startade upp företaget förra veckan har jag fått flera mejl med "bra jobbat" "professionellt utfört" osv så härligt! 

 

Jo, jag har ju som jag skrev nästan helt tappat lusten för särskilt det superviktiga stabiliseringsövningarna (spänna sätet, bäcksnbotten, pressa ned svanken).

Ska vi peppa varandra?

Är det någon som inte gör stabiliseringsövningarna som vill börja nu?

Malin Streberg har du slutat med dina?

Några som hänger med? Så kan vi skriva och kommentera hur det går, om någon övning är svår eller gör mer ont? Dels peppar vi ju varandra men jag har några års erfarenhet av att göra dem så jag kanske har lite tips oxå  

 

Vilka är med?

 

Trevlig helg allesammans!

Kärlek och styrka

Pansen  

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se