Tänkte att jag skulle visa några dagboksanteckningar som jag gjorde för två år sedan. Jag hoppas att några av er känner er stärkta av dem, att ni kanske känner igen er? Jag hade det jobbigt, men det är ju så bra nu:-) Det brukar vara skönt att se att man inte är ensam. Jag vet att ni är några därute som har smärtor, som kämpar med familj, arbete och läkare. Som ibland blir ifrågasatta och till slut börjar ni själv tvivla, "inbillar jag mig?". Nej, nej det gör ni inte!

November 2010

Måndag
Dagen går så sakta, jag får panikkänslor. Jag försöker göra saker för att inte känna smärtan. Men det går inte, jag svettas och flämtar. Har tagit på en massa linement och ska träna, kanske blir det bättre då? Det kan inte vara inbillning för jag har tänkt mycket på hur senaste 15 åren sett ut. När sonen var ca 1,5 år, nu 12 år.

- Mamma, inte bära mig, mamma ont i höpten.

Dottern nu 5 år

- Mamma du har fått så ont för att du burit mig i din mage.

Jag blev alldeles kall och gråtfärdig och förklarade tydligt att det inte är hennes fel! Det är min kropp som är trasig och som gjort att jag inte man bära. Usch, nu blir jag så ledsen när jag skriver och jag tycker synd om mig själv. Stackars min familj som måste stå ut med detta!

Jag hade tänkt att göra något kul med dottern idag, men hur ska det gå till? Jag svettas, flämtar och går böjd som en makaron. Samtidigt är det bra, tanken i mitt huvud är.

"Förneka inte, du har inte inbillat dig. Tänk alla gånger det känts som benet "gått ur led" all smärta, allt du inte kan gå promenader och ta jogginturer som du älskar, du kan inte dansa eller ens sitta på golvet, nä, det är INTE inbillning!

Men jag känner mig som en usel mamma, jag kan inte vara den mamma jag vill vara! Tårarna bara rinner. Fan, blir så förbannad när jag ligger här och tycker synd om mig själv eller egentligen tycker jag synd om min familj. Jag har tränat så mycket i sommar, sådan träning som jag egentligen tycker är tråkig, stabilisering och styrketräning, men jag har inte blivit bättre. Fem dagar i veckan, aldrig slarvat, vad är detta?!

Onsdag

Tillbaka på ruta 1, så känns det när det gäller mitt bäcken. Nu bara "kör" det av smärta i höger höft, det hugger av smärta i ljumsken och värker kraftigt i hela ländryggen. Det värker även i vänster höft nu. Det är t.o.m sämre än för 1 år sedan, då gjorde inte vänster höft ont. Jag som så otroligt noga följt mitt sjukgymnastikschema!

Jag har pratat i dag med min sjukgymnast Thomas om steloperation att jag nog måste göra en sådan för manipulationerna, sjukgymnastik, anti-inflammatorisk medicin eller akupunktur inget funkar ju längre.

Det är tungt nu, jag har svårt att kliva upp, jag är så ledsen för min kropp, den jävlas med mig. Jag vill ju bara leva mitt underbara liv. Jag andas sämre när jag har så ont, jag liksom flämtar. Inte konstigt om jag får syrebrist så det löser ut migränattacker allt oftare. Jag mår illa varje dag av smärtan, tuggar Calma tuggummi som hjälper. Blir alltid illamående när jag ska träna. Jag såg att Thomas liksom tittade upp och såg allvarlig ut när jag sa det.

- Är det så illa måste du göra manipulera dig, sa han.

Det är nog inget bra tecken med så mycket illamående...

Ibland tänker jag att jag inbillar mig och jag bestämmer att jag ska skita i allt vad kroppen säger, att jag ska bestämma mig för att gilla smärta. Men så var Thomas där igen och sa

- Du måste inse dina problem och erkänna dem. Du kan inte förtränga och förneka mer. Du har haft den strategin länge och bitit ihop otroligt länge, men du den strategin fungerar inte längre. Du kan inte straffa ut kroppen, det är bara du som lida för det och du blir ännu sämre.

Det är inte lätt mina strategier har fungerat länge hur ska jag göra nu då? Inget funkar ju...Jag förstår inte vad jag skulle göra utan denna sjukgymnast, han tycks ju känna mig bättre än vad jag känner mig själv...Jag mår alltid bättre när han pratat med mig. Får alltid nya krafter. Usch, vad jag håller på att tycka synd om mig själv i dag. Jävla skit. Nä, bättre tag nu, ny dag i morgon:-)

Fredag

06.45

Vaknar av smärta. Kan inte sitta, det gör för ont.

Lägger mig raklång på golvet en kvart.

Fixar frukost och kläder till barnen

Tappar tålamodet när 5-åringen tjafsar.

Myrsteg från parkeringen till dagis. SMÄRTA. Tar av 5-åringen skor och mina skor, AJ.
Myrsteg tillbaka till bilen.

8.15 Måste bada även om jag inte orkar. Ska till läkaren 11.00 Massagebad, skönt, ont att röra armarna med schampo, orkar inte med balsam idag.
Landar i sängen. Ställer väckarklockan på 10.15 man vet aldrig....

Vaknar...har alltså somnat naken i några handdukar! Måste, måste upp satans, jävla hugg och värk i ryggen. Lugna steg i trappen.

11.00 Läkarbesöket går bra trots allt. Läkaren vill att jag provar Cymbalta som är ett anti-depressivt läkemedel som används mot långvarig smärta. Jag är mycket, mycket tveksam och vill avvakta. Men fan för att sitta i väntrummet och på stol hos läkaren. Kunde ju inte lägga mig raklång på golvet då hade han väl skickat in mig på psyk. 

11 och någonting...Behöver handla...orkar inte...måste spara på krafterna ska ju hämta 5-åringen kl.13.00

Kollar snabbt på fass.se Cymbalta tycks vara en jävulsk medicin, det är flera sidor med biverkningar. Nej, tack jag vill inte bli konstig i hjärnan också, det räcker med mina migränanfall. Nu krampar min armbåge, jag ligger på mattan på golvet och skriver. Huvudet ligger och vilar på min böjda arm. Fingrarna låser sig runt pennan.

- Jaså, du är inte arbetsför?, sa läkaren.
Nä, jag orkar ju fan inte ens ta hand om mig själv skulle jag ha sagt. (men det sa jag inte såklart). 

- Är du inte lite nedstämd då? undrade läkaren.

Jag ville bara skrika NEJ är du helt dum i huvudet, det är ju det ända jag inte är än. Men jag blir snart av alla dina jävla pillerförslag. Ge mig något som tar bort smärtan istället för att ge mig tabletter som GÖR mig deppig så kommer jag vara jävligt glad, kåt och tacksam!

Nä, jag gråter inte nu, jag skrattar faktiskt, det ser helt sjukt ut hur jag ligger här på mattan, helt naturligt för mig med mitt knäppa bäcken. Jag hoppas jag kan titta i denna bok sedan åt denna helvetestid när jag mår mycket bättre om 1 år efter operation och allt:-)

Jag har många många anteckningar som dessa och det är ändå skönt att läsa dem. Nu är ändå glad att jag skrev dem för man glömmer fort. Det lustiga nu idag är att jag faktiskt åt Cymbalta sedan för jag fick en riktig depression och Cymbalta var då jättebra. Efter några månader lyckades jag få upp huvudet "ovan ytan", sluta gråta och få ny kraft att kämpa vidare. Jag slutade med Cymbaltan och sedan tog jag mig an den stora uppgiften, då jag bestämde mig att nu jävlar ska jag slåss för mitt och min familjs liv jag ska ha en steloperation om jag så själv ska måsta flytta till Skåne för att få den! :-) Tänk, jag lyckades, hoppas nu bara att operationen också ger lyckat resultat!

Kram och kärlek

Pansen