Alla inlägg den 7 december 2012

Av Pansen - 7 december 2012 01:15

 

Jo, det är sant jag har ju numera två gudar, den ena är Bengt Sturesson! Tyvärr fick jag inte använda hans bild på min blogg och iofs så visar inte jag mig heller på bild på min blogg eftersom jag om några månader ska ut och söka arbete och då vill jag inte kopplas ihop med sjukdom.

Jag tycker det är trevligt att jag får röntgenbilder på det värdefulla järnprylarna som opereras in i kroppen;-)

Här kommer lite bilder på de tre järnstagen som nu är på höger sida, järnstagen är trekantiga. Klicka för större bild. Här ser det ut som det bara är två...


Bilden nedan är från sidan så då syns det lite bättre att de är tre stycken.



   


Kanske tre Gudar
Min snälla, snälla, kompetenta sjukgymnast Thomas ringde mig i går för att säga att han var så glad för min skull att jag äntligen fått genomgå en steloperation. Att nu var det min tur att få ha det lite bättre! Egentligen skulle han också kunna vara en Gud för mig för jag vet ärligt inte vad som hänt om jag inte träffat honom. Ibland har jag drivit ut på ett stormigt och svart vatten utan att se land...Thomas lade tillsammans med mig iaf hela mitt pussel och alla bitar om min smärta i olika delar av kroppen fick en förklaring! Ja, så är det nog, jag har TRE gudar...hmm, "du ska inga andra gudar hava jämte mig" men jag tror han däruppe tycker det är okej, de hjälptes nog åt;-)

 

Anmält mig till innebandy i höst

Men trots allt jag gått igenom hör jag mig själv säga till Thomas:

- Kommer jag inte kunna springa någonsin? Jag har anmält mig till ett innebandylag i höst!

- Men du, vi tar en sak i taget nu, inte rusa fram. Du kan få svettas på en crosstrainer och jag ska hjälpa dig att hitta andra träningsformer. Sådana sporter är inte så bra för dig mina dina knän osv.

- Ja, jo, men klart jag har små mål också som att sitta i soffan och handla. Men, jag vill ha stora mål också, vadå kommer jag inte kunna springa?

Han upprepade i princip bara samma sak...Tur att han vill ha mig kvar trots mina dumma kommentarer hela tiden;-)

 

Adrenalinknarkare

Men jag gillar det STORA målen också...Jag är egentligen ingen gym-människa. Jag är en adrenalinkick-sökande person. Jag har spelat innebandy, volloyboll och badminton. Det är liksom inte samma sak som att stå inomhus och trampa på en Crosstrainer. Lagspelet är fantastiskt. Ryggdunkar och känslan av att sätta en boll i krysset i innebandymålet är liksom inte som att sitta i en benpress. Jag har alltid valt trappor istället för hiss, även om det var sju trappor. Under skoltiden när jag åkte buss klev jag av många, många hållplatser tidigare för att få gå en extra promenad, eller parkerat bilen på parkeringen långt ifrån osv...Men, nä, det är apsvårt att tänka om. Jag är ju JAG, tjejen som är rastlös, som inte kan sitta still, som lagar mat samtidigt som jag laddar tvätt- och diskmaskinen och bjuder in alla kompisar på fest/middag.

 

Jag kunde ta en Powerwalk på 6 kilometer eller joggingtur vid midnatt. Det här med barn passade mig så bra, alltid fanns det något att göra och de älskade när jag sent en kväll kunde säga "nu går vi ut och spelar lite badminton". Mitt sätt att vara har gjort att det säkert blivit ännu tyngre, jag har fått tagit bort så mycket. Alltså enklare om jag varit en "soffpotatis"... Somliga säger att jag inte ska tänka så där och att jag ska vara tacksam för att ha fått operationen och visst naturligtvis är det så, men de som säger så är sällan personer som tränat med samma saker som mig, de är inga adrenalinknarkare.

 

Tar mig gärna förbi två hinder samtidigt

Sedan har vi det där igen som jag skrivit om tidigare, vi har alla våra problem stora och små. När jag kommit förbi ett hinder vill jag över nästa också och ibland vill jag ta två hinder samtidigt och har svårt att acceptera att det kanske inte går;-) Jag vill kunna vara den personen som gör ett mirakel, typ som kan gå efter att läkarna sagt att det är omöjligt;-) Jaja, det heter iaf livsregler det lärde jag mig i våras under KBT-terapi och att ändra på sina livsregler kan ta tid om man ens lyckas någonsin...

 

Jag flög över hindret...men inte hästen
Med ridsporten fick jag största kickarna av att hoppa hinder, höjderna skrämde mig aldrig,jag var den som stannade kvar och bommarna höjdes och höjdes. Men så plötsligt en kväll så vägrade "min" häst vid sista hindret i omhoppningen (mitt fel för jag tänkte yes, jag klarade banan varpå jag slappnade av). Jag hann inte reagera, jag flög över hindret (utan att riva, haha) drog med mig tränset och landande på huvudet och nacken framför hindret. Min ridlärare kom springade, "Oj, oj, hur är det med din höft, du som redan har så ont i bäckenet?" Jag kände ingen höftsmärta just då. Jag satt en stund bland alla dansande stjärnor, sedan kravlade jag mig upp i sadeln igen och hoppade ytterligare sex hinder för att inte bli rädd! 

 

Min arm slutade fungera 
När jag skulle köra från stallet fungerade inte min ena arm och det började stelna i nacken. Jag klunde inte vrida på huvudet. Men på jobbet var jag tidigt nästa morgon mörbultad och med lite sämre minne (kunde inte komma ihåg portkoden). Jag var aldrig borta från mina jobb. Men jag berättade iaf vad som hänt för mina kollegor som tyckte jag skulle gå till läkare...Vilket jag också gjorde efter tre dagar! Röntgen påvisade ingen fraktur. Jag mådde illa av smärtan i nacken, fick konstant migrän och hade svårt att orka hålla upp huvudet. Men jobba det gjorde jag, jag älskade mitt jobb med att göra annonser, intervjuer och broschyrer. Smärtan i höften och bäcken tonades ner, nacksmärtan var starkare. Men jag blev rädd, fallet gav mig förutom hjärnskakning och känselbortfall i ena armen även en nackskada.

 

Det är tre år sedan nu, och hoppningen blev aldrig detsamma. Jag titttar på hindret istället för rakt fram, tittar vart jag kommer att landa om jag trillar av... Allt detta känner hästarna, så det har inte blivit så många rundor som jag är nöjd med. Sista gången jag hoppade var för några månader sedan och då gick det fint, jag skrattade och fick "kicken" igen, som att vara nyförälskad och hög på livet. Det var kanske min sista hinderrunda. Jag har nog bestämt mig för att sluta hoppa hinder. Jag hade kunnat bryta nacken! Sjukgymnasten som hjälpte mig rehab av nacken sa att jag klarat mig från fraktur för att jag var så överrölig, som en uggla i nacken:-) Nä, jag får utveckla mig i dressyrkonsten istället. Men det ger inte samma kick...

 

Handbromsvändningar med sladd- det är grejjer det!
Nacken är så gott som bra nu och jag är noga att träna styrketräning för att ha starka muskler i skuldror, nacke och armar. Det är A och O för att hålla smärtan borta. Jag ska också erkänna att styrketräning med hantlar har verkligen "växt" i mina ögon. Dels är jag glad för allt jag kan göra och sedan är det kul numera. Jag brukar ta på mig träningskläder och köra hög musik och känna mig stark, haha. 

 

Vet ni vad jag mer brukar göra i mina försök att få "kickar"...Jag är alltså 36 år...jag brukar vintertid ta bilen till en stor tom parkeringsplats. Där gasar jag, gör handbromsvändningar, häver sladdar och snurrar med flit. Brukar få sällskap av ungdomarna, alltså de som precis tagit körkort, haha. Ja, jag söker kickar och de är bara lite svårare att hitta dem numera. Men att hitta ersättningar för mina tidigare "kickaktiviteter" det kommer jag övertygat att göra...Tillexempel har jag aldrig höjdräddd som jag är haft en tanka på att hoppa fallskärm, haha. 

 

Kram och kärlek

Pansen

   

   


ANNONS

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25
26
27 28 29
30
31
<<< December 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ steloperation med Blogkeen
Följ steloperation med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se