I går sade jag till min man att jag haft mindre smärta under dagen. Jag tog inte extra morfin först klockan 16.00 och jag skulle laga middag. Jag trodde det var två nya övningar i hantelprogrammet som inte var bra. Men att nu hade jag plockat bort dem och därför var jag nog bättre! Jag var så glad och på kvällen åkte vi och köpte julgran.

När jag vaknade i morse smärtade höger höft, ljumske ja, hela höger ben och strålade ända ut i tån. Det var jobbigt att köra dottern den korta biten till skolan. Tanken nu känns det som jag brutit benet igen, infann sig. För så är smärtan på något sätt den strålar så det är svårt att känna vart smärtan är starkast.

Genast börjar tankarna, vad har jag gjort ni? Har jag kanske legat på höger sida i natt, utan att jag märkt det? Fuskade jag mycket med kryckorna i går? Jag hittade inga bra svar. Men jag känner rädslan, tänk om jag inte blir bra? Tänk om jag tillhör de "misslyckade" procenten? Jag ångrar att jag inte frågat Dr Sturesson som stelopererade min bäckenled vad jag kunde vänta mig de närmaste veckorna efter operationen...

Men jag fick ett brev i går där det stod att "Dr Sturesson kommer ringa er den 27 december" därför vill jag inte ringa till ortopedavdelningen och fråga. Jag känner att jag senaste veckorna inte alls haft de lyckokänslor jag trodde jag skulle ha. Jag har glömt lyckokänslorna som jag hade när jag fick blockader/bedövningar i bäckenlederna.

Omgivningens alla frågor snurrar i huvudet, "Känns det någon skillnad?", "Känns det bättre?". Jag har lugnt sagt till alla att jag inte tror det kommer kännas bättre först jag hunnit träna sjukgymnastik av rygg, mage, knän och bål. Att jag måste bygga upp musklerna först, att jag legat störta delen av senste två åren. Allt det där har jag sagt och förklarat. Men någonstans på vägen har jag själv börjat tvivla på mina ord, på mig själv, och min kropp. Den har lurat mig förut och behandlingar har inte hjälpt tidigare, tänk om det är samma sak nu?

Jag har inte sagt något om dessa känslor till någon! Alla vänliga människor runt omkring mig som finns om jag behöver dem, ändå känner jag mig just nu så liten, ensam och rädd. Jag blir rädd också när jag reflekterar över att jag inte varit så positiv senaste veckorna, att jag börjat tvivlat, sådana tankar är inte bra om man ska tillfriskna, jag får INTE tänka så! Nu när jag skriver stiger vätskan i mina ögon, de blir blanka, bokstäverna på tangentbordet blir suddiga och tårarna börjar rinna. Åh, nej börjar jag gråta nu kommer jag aldrig sluta och gråta är jobbigt och ger huvudvärk. Men, samtigit bra, för då kanske en ventil öppnas och orden här och tårarna "lättar på trycket" och kommer få mig att må bättre...eller så ökar de bara ångesten?!

Jag kan passa på att beskriva hantelövningarna jag tog bort. Man ska sitta och sedan luta sig fram och i princip lägga överkroppen över låren. Sedan lyfter man hantlarna upp, utåt sidorna. När jag satte så smärtade det lite i höger ljumske och höft, men jag tänkte att det inte gjorde något. Jag blir liksom less själv att det ska göra ont så jag förnekar eller tänker äsch, det gör nog inte så ont. Men efter några pass med de övningarna så tror jag att de tog för mycket på de nedre ryggmusklerna och indirekt på bäckenregionen.

Men det är lite svårt detta med balansen av "träning". För självklart kommer det bli kämpigt och ge smärta och träningsvärk när hela kroppens ska byggas upp igen. Men en sådan tur att jag sedan har en kompetent sjukgymnast vid min sida som kan berätta hur och om jag får "bita i hop och köra":-) Ja, se där, nu känns det lite bättre igen! Jag har inte vågat sätta fingret på problemet, inte vågat säga de förbjudna orden, nu har jag gjort det. Jag är rädd, skönt, befriande, nu kan det bara bli bättre, nu ska jag bli positiva jag igen haha.

Om jag skulle prata med en vän som beskrev det som jag precis gjort då skulle jag stödja vännen att ringa och fråga på ortopedavdelningen om hur det kan/ska kännas tre veckor efter en steloperation. Jag skulle säga att det är onödigt att du grubblar i din ensamhet då är det bättre att du får svar att förhålla dig till. Ja, vad man säger och vad man gör är inte samma sak och jag är bättre på att stödja andra än mig själv tror jag, haha.

Men som sagt det känns faktiskt bättre nu och ikväll ska vi klä granen och snart är det julafton och vi ska umgås mycket med våra stora släkt, så mysigt. Oh, nej, jag måste börja förbereda mig på alla frågor, för nu kommer det komma en ny våg av frågor ställda av dem med omtanke...Har någon därute några råd till mig kanske?

Kram kram

Pansen

 

Maria

21 december 2012 16:42

Finaste pansen, önskar jag kunde hjälpa, ge goda råd och rent av trolla bort den smärtan och oro du har. Önskar jag kunde säga med 120% säkerhet att din operation är lyckad och att du kommer snart bli bra. Det ända jag kan är att förstå din rädsla, din smärta och det sätt du tänker på.
Jag vill själv inte vara någon belastning även om jag har många kring mig som vill hjälpa och finnas här för mig.
Som du själv skriver, så skulle jag råda dig att ringa till ortopeden och fråga om det ska vara så här, visst läkaren ringer dig den 27 men det är långt dit....

Hoppas du snart är på benen min finaste vän ( har inte träffat dig, med du känns speciell för mig på något sätt).
God jul och önskar dig en mysig helg.
Kram

http://www.frugnu.blogg.se

Pansen

21 december 2012 20:04

Tack snälla!!
Det var ändå skönt att skriva och eftersom bloggen ska vara ärlig och kunde stötta andra kan det vara bra att skriva som det är?!

Snart är du där och du kan du tänka om du har en dålig dag "Äsch, det går över, det är okej, Pansen kände likadant", eller hur?

Det känns iaf mkt bättre nu. Klätt granen med barnen och jag sitta i vardagsummet nu och se på TV och mysa och längta till julafton och försöka att tänka postivit! :-)

Tack snälla och många kramar tillbaka till dig önskar dig oxå en fin helg:-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej, Har helt glömt att jag hade en blogg😂 Blev ännu mer förvånad när jag såg att runt 500 personer besöker den i månaden🤗 Jag jobbar i alla fall heltid igen sedan maj 2023. Trivs jättebra. Jag stelopererade en nivå i nacken och en ...

- Jag brukar inte vara så här bestämd och barsk! Jag brukar verkligen inte låta så hård det ska du veta, men jag måste ta mig igenom ditt hårda pannben, säger psykologen på företagshälsovården.    Jag ringlar runt i den tjocka mjuka ljusgrå fåtölj...

Hittade detta som jag skrev i november 2015...min "krasch" förra hösten november 2016 och sedan en ännu större krasch i november 2017 är inte så konstig har varit på gång ett tag tror jag...   Rör mig inte, jag hoppar runt, jag balanserar knappt ...

Den 16 november kraschade jag kan man säga. Eller min kropp, dess muskler, senor och bindväv var helt slut. Mjölksyra till Max i flera kroppsdelar. Migränattacker varje dag och medicinen kunde inte längre stoppa smärtan och det bara accelererade med ...

Höger höft hugg värker bultar kan inte ens ligga 3 min på den. Lägger mig på andra sidan. Den där höftövningen den har jag ju glömt bort när så mkt annat rasat i kroppen och jag kämpat så hårt för att ändå prestera och göra mitt jobb. Älskar mitt job...